Nej nu…

by Carolina | Sep 30, 2020 | Uncategorized

… var det sådär länge sedan igen. Och jag tror inte att någon läser här längre. Det kan vara okej, tänker jag, för just nu är jag ändå inne i en gruvlig ångest över min egen värdelöshet (är det ens ett ord? inte ens det vet jag!) och har total skrivkramp på alla andra ställen, så strunt samma.

Vadan denna ångest, undrar ni (som inte finns, för ingen läser här längre) säkert? Jo förstår ni. Det stavas PMS, såklart, eller just den här månaden tror jag att det är ren och skär PMDS vi snackar. Gick in i dimman i lördags, alltså det är så märkligt när det händer. Man vaknar och så är det som att en mörkläggningsgardin dragits ned över hela världen. Det ligger som ett lager mellan mig och världen utanför och det GÅR inte connecta med den längre, går inte att tycka något är kul, går inte att känna engagemang inför något, alla tankar som existerar i huvudet dras åt det negativa hållet, sjukdom och död och katastrofer och hur ska det gå med allt?

Allra mest negativt tänker jag då om mig själv. Vilket var lite dåligt time:at, kan tyckas, för det var min födelsedagshelg. 42 goda år fyllde jag och hela min familj var så OTROLIGT gulliga med mig. Tom gjorde exakt allt som stod i hans makt för att jag skulle ha en bra helg och jag försökte mitt allra bästa att se på livet från den ljusa sidan, men det ville sig inte riktigt. Det slutade med att det enda jag kom på som skulle göra mig pyttelite glad, kanske, var att gå till biblioteket. Ensam, utan någon av de andra i familjen. Sagt och gjort. Hej då, alla. Nu går tråkigaste människan i världen och sätter sig på ett bibliotek och stirrar med deprimerad blick utmed raderna av böcker, skrivna av andra som, till skillnad från den tråkigaste i världen, säkert är värda något.

I lördags satt jag på biblioteket i två timmar och bara bläddrade i böcker. Det var inte så att jag satt och grät, för så mycket engagemang orkar jag sällan uppbåda inför något när PMS:en drabbar mig på just det här sättet, utan jag satt mest och tittade i andras böcker. Tänkte på vad duktiga alla är! Så produktiva, och snabba, och gud vad många böcker den eller den har fått ur sig. Och vilka vackra formuleringar, sedan! Och hur kommer man förresten på berättelserna man ska skriva, hur GÖR FOLK? Nej usch, gick jag hem och tänkte. Det här är nog inget för mig. Jag är alldeles för fantasilös, talanglös, lat, likgiltig, har för fattigt inre liv, för dålig fantasi, för att jobba som författare. Det här är för andra men inte för mig.

Sedan gick jag alltså hem. Och lade mig i Ivans rum och läste lite till. Män kan inte våldtas, av underbara Märta Tikkanen. Utanför dörren hörde jag hur familjen tassade omkring, jag förstod att de städade, och klockan fyra ringde Toms fina mamma på dörren. Då skulle jag bli firad. Älskade, fina familj, som de hade kämpat. Jag fick smaka rysk kaviar för första gången i livet, och fick så fina teckningar från barnen, och Livia hade gjort en slags träfigur i slöjden, och Tom gav mig presentkort på Monki för jag har gått och klagat på hur förbannad jag blir varje gång jag försöker sätta på mig ett par jeans från i våras för jag kommer inte in i dem längre. Vi åt så god mat, och drack champagne, och jag tog en paus från min ömkliga livskris och självförakt under resten av kvällen. SOM jag älskar dem. Och SOM jag längtar till att vakna upp om några dagar och kanske ha blivit av med den där hinnan mellan mig och världen som gör att jag känner mig så apart från allt och alla andra.

Ja men nu var det kanske inte min födelsedag eller PMS jag tänkte titta in här och skriva om, även om det nu blev så. Jag tänkte bara se om det fortfarande fungerar att skriva i den gamla trygga jag-form som bloggen är, den helt utan krav på prestation, och det gjorde det. 2020 har hittills varit ett tungt år, tycker jag (och antagligen halva världens befolkning med mig). Jag ägnade våren åt att ha panik över Corona och över ett av barnen som var så sjuk, nästan hela tiden, och inte mycket fick jag gjort i mina egna skrivprojekt. Jag kan inte skriva när jag oroar mig, inte när jag vabbar heller. Och när jag inte skriver blir jag arg på mig själv som “slösar bort värdefull tid”.

Men nu är ett manus på läsning igen. Och den här gången tror jag att det är sista gången innan det går över från förläggare till redaktör, och det är ju något att glädjas över? Att det går framåt, menar jag. Just nu har jag svårt att göra annat än att slå på mig själv som tagit så lång tid på mig, dessutom har jag jobbat med samma manus i mer än två år och är så VANSINNIGT trött på det, minns inte ens varför jag en gång började skriva det, men alltså… Det kommer att passera. Tror jag. Den känslan hänger ihop med hormonnivåer och prestationsångest och allmänt självtvivel. Kanske inte nödvändigtvis 100% av sanningen.

Ivan har börjat skolan den här hösten. Nu har jag två skolbarn som jag väcker klockan 07:10 i stället för att sova med dagisbarnet till 08:30. Allt med skolan blev som jag hade tänkt mig: mycket mindre nära kontakt med pedagogerna, mindre insyn, man får kämpa mer för att få veta precis vad som händer om dagarna och hur de har det. Men det har gått bra, tycker jag. Min försiktiga pojke börjar bli stor. Nu vill han självmant gå hem till en klasskompis efter skolan och inte komma hem till oss förrän klockan halv åtta på kvällen. Så var det igår. Jag saknade honom hela eftermiddagen. Jag har också blivit en kungfu-mamma, en som följer med Livia till en träningslokal en till två gånger i veckan, och lagt ned min egen ridning. Det ville sig inte ekonomiskt, dessutom fick jag avstå så otroligt många gånger i våras pga sjuka barn. Det fick bli en paus, igen. Nu vet jag inte vad jag borde börja träna. Promenera kanske räcker.

Detta får bli dagens märkliga harang. Ska fortsätta läsa i Märta Tikkanens Rödluvan nu. Tycker det var extremt orättvist att den blev så kritiserad och missförstådd i Finland som den blev vid utgivning. Jag älskar Tikkanen, och Sunström. De är mina två tryggaste tanter att trösta mig hos när allt känns piss.

Vi hörs en dag senare, till exempel till helgen, för då kommer det bli andra bullar i synapserna kan jag lova. Vet iofs inte vad synapser är, men något med hjärnan, visst? Hjärnan kommer bli starkare framåt lördag, enligt mensappens statistik. Adjö tills vidare.