Här finns nu en intervju i Svenska Dagbladet från igår. Det krävs tyvärr inlogg/prenumeration för att läsa artikeln, som är oerhört lång och kanske den emotionellt jobbigaste jag gjort hittills om min bok. Karin Thunberg är duktig och intim. Jag är ovan och skakig. Med anledning av denna, bland annat, kommer min bok nu finnas att köpa redan i mitten av veckan som kommer. Tänk runt den 1 mars. Redan idag går det bra på Adlibris.
Ivan har influensa nu. Oj vad han har influensa. Natten mellan onsdag och torsdag kände jag på honom (i vanlig ordning, tror jag sträcker ut handen och känner på honom i snitt några gånger varje natt, alla nätter) och han var plötsligt skållhet. Flämtande liksom. Vaknade tidigt på torsdagen och grät i princip från första minuten. Klagade på ont i magen och var superynklig. Så jag sjukanmälde mig (eller nej, jag anmälde vab om vi ska vara noga) och placerade oss i soffan. Där har vi blivit sedan dess. Utan ljusglimtar. Nu var det tre vintrar sedan han sist hade influensa och detta är en ny erfarenhet för mig. Mest eftersom han kan prata. Och gnälla. Och gny. Och klaga på magsmärtor och ont i huvudet. Jag får inte lämna hans sida ens en minut så detta innebär att jag är en ganska ofräsch person precis just nu. Luktar inte hallon, om en säger. Och Ivans feber består. Fjärde dygnet nu. Jag är sååå rastlös och otålig, varje kväll vi lägger oss tänker jag IMORRN, då vaknar han feberfri. Och så blir det inte. Hör berättelser om andras barn som haft feber i tio dagar i sträck och fattar inte hur de orkat ta sig igenom allt. Sån hemsk mix av oro, försök att få i vätska, försök att truga med glassar och mackor och ibland en shot febernedsättande. Idag, fjärde dagen, skiner solen och jag funderar på om det är bad parenting att packa ned honom i en vagn med filtar och kuddar och låta honom sova en stund i friska luften. Han verkar inte helt opeppad på idén. Vi har sett precis allt på barnkanalen och Netflix vid det här laget. Det enda som får honom att le pyttelite i ena mungipan är det faktum att det är Melodifestivalen ikväll. Vågar inte paja hans leende med information om att han förmodligen kommer sova då.
Nästa vecka kommer min bok ut i handeln. Delade känslor inför detta, men på ett sätt bra med sjukt barn. Hinner inte våndas så mycket.
Idag fyller han fyra år, mitt livs lilla/stora kärlek. Igår lade han sig raklång över mattan i vardagsrummet och grät eftersom han just fått klart för sig att det var den sista dagen som treåring han levde. Kommer jag ALDRIG få bli tre igen, grät han, och jag kunde inte ljuga. Då grät han ännu mer och kved mamma, säg att det kommer ordna sig. Det kommer ordna sig, sade jag, men han trodde mig inte. När han väcktes med ballonger och presenter imorse följde samma typ av sorg. Han vill INTE separeras från siffran tre, mitt barn. Han vill INTE fylla år. Han ville inte ens öppna sina paket eftersom de betydde att han blir äldre. Efter en stunds resonerande bestämde han sig lyckligtvis för att ta saken i egna händer och fortsätta vara tre år men få presenter ändå.
Sån är han, Ivan. Hatar att separera från både fysiska och världsliga ting. Klipper jag hans lugg tycker han att det är jobbigt med hårstråna som faktiskt måste slängas. Går en ballong sönder är det jobbigt att den inte kan lagas. Om jag berättar att jag har sagt upp mig och ska sluta jobba på mitt jobb (för det har jag, och det ska jag) blir han ledsen och säger att han vill att jag ska fortsätta där för alltid. Inte för att han älskar mitt jobb, men för att något kommer att ändras. När jag säger att det kommer ändras till det bättre – jag kommer ha MER tid att umgås med honom, så hjälper det bara lite. Han behöver reagera på förändringar.
Fyra år idag, sedan han kom. Älskade, underbara barn. Ikväll äter vi tårta och låtsas att inget är särskilt med den här dagen förutom att man får presenter och tårta.
Recent Comments