by Carolina | Oct 31, 2017 | Uncategorized
Gött att kunna unna sig att vara parent of the year även detta års Halloween. Eftersom jag är mycket obekväm inför tanken på att låta en treåring i sällskap av femåring bege sig ut i porten och tigga godis av grannar men ovan nämnda tre- och femåring ändå peppat enormt mycket inför denna högtidsdag (I blame it all on förskolan) kom jag på snilleblixten (enligt mig själv) att göra en slags inverterad variant av jippot. Dvs: låta barnen klä ut sig och ha en varsin bunke med godis men att denna var till för att möta grannarnas barn, som säkert skulle komma och plinga på dörren någon gång under kvällen. Sagt och gjort. Utklädnaderna var på plats klockan fem. Middag intogs halv sex. Ett repetitivt tjatande startade där och då. “När ringer det på dörren” varvades med “När kommer grannarna” och i takt med att minuter och kvartar passerade ökade intensiteten och de anklagande stämmorna. När KOMMER de? Varför KOMMER de inte. Bunkarna stod redo. Utklädnaderna började klia. Det ditsmetade låtsasblodet på kinden började kladda över halsen. Ingen kom. Halv sju mutade jag dem med godis. Började dansa framför youtubevideos för att distrahera. Barnen lät sig både mutas och distraheras, men jag visste att respiten var tillfällig. Detta skulle inte hålla kvällen ut. Men så! Äntligen! Kvart i sju ringde det till slut på dörren. Barnen rusade dit med bunkar i högsta hugg.
Utanför stod… tre grannbarn. Eller jag vet inte om jag vill kalla dem barn för de var i det närmaste tonåringar. En peruk och solbrillor på den ene. En tyllkjol på den andre. Inte den mest avancerade halloweenutklädseln, så att säga. Men absolut. Bus eller godis sade de i alla fall. Och barnen sade GODIS! Och “barnen” i porten tog glatt för sig. Sedan gick de vidare. Och det var liksom det. Halloween 2017 går nu till handlingarna. Låtsasblodet var supersvårt att tvätta bort och Ivan började gråta för att han inte fick sova i sin skelettdräkt. Men äsch.
by Carolina | Oct 30, 2017 | Uncategorized
Den senaste månaden har jag gått igenom min gamla blogg, min gamla trotjänare som följt mig (eller om jag följt den) i tolv år nu. Vartenda ett av de drygt 7600 inläggen läste jag. Det var stundvis jobbigt, stundvis pinsamt, stundvis roligt och stundvis oerhört deppigt. Att avpublicera inläggen, ett efter ett, kändes i hjärtat. Alla bilder jag lagt där. Alla små texter jag skrivit. Alla vardagsbetraktelser och alla MILJONTALS inlägg om Ivans sömn mellan 2014 och 2016. Alltså de åren, för övrigt, kanske de deppigaste jag någonsin genomlevt, i alla fall om en får tolka spåren jag lämnade efter mig i bloggen. Det var cirka 30% ren och skär sorg och 70% våndor över barnsömn, barnsjukdomar och barnpsyke. Stackars de som läste och höll ut under alla de där åren. Lyckades till och med tråka ut mig själv vid genomläsning, och då har jag ändå levt mitt liv. Att som utomstående ens orka ögna igenom det… nä. Fattar inte.
Hur som helst. Det var dags att städa undan den gamla bloggen nu. Det är för mycket skrot som ligger där, fram tills igår kväll öppet för allmän beskådan. För många privata bilder, för många osorterade tankar, för mycket av allt. Några av inläggen lade jag en vecka på att flytta över hit. De allra flesta av dem avpublicerade jag i väntan på att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Och så var det med det. För den här gången.
I morgon börjar november och det betyder att vi alldeles nyss passerade ännu en årsdag. Det har nu gått tre år och några dagar sedan Ivans pappa dog. Det har också gått snart ett och ett halvt år sedan jag började skriva på min bok. Precis just nu ligger den hos min redaktör, som jag kommer att träffa om en dryg vecka för att gå igenom de sista ändringsförslagen. Om en månad är den färdig och går därefter till tryck. I slutet på mars nästa år finns den i handeln. Det är fortfarande extremt overkligt för mig. Men det börjar landa, så smått. Åtminstone i teorin.
by Carolina | Oct 2, 2017 | Uncategorized
Efter det underbara beskedet förra veckan lovade jag mig själv att inte gnälla för småsaker på minst fyra dagar. Ni vet sådär som man gör: om bara det här går vägen ska jag ALDRIG mer gnälla / vara dum / vara otacksam osv. Såna konstiga dealar med gud/ödet har i alla fall jag ägnat mig åt så länge jag kan minnas.
Med åldern har jag dock insett att det inte funkar så, alltså att jag kan ge löften om ”aldrig mer”, pga habiliteringseffekten I guess, så jag nöjde mig med ”veckan ut” och det höll jag, banne mig. Till de sista timmarna på veckan kom och jag fick höra att min kompis låg hemma och spydde i magsjuka. Då började jag noja igen. Inte för att jag träffat henne och därmed utsatt mig för risk (hallå vad tror ni om mig egentligen jag träffar ju INGEN nu för tiden), utanför att säsongen snart är här. Den vidriga, den då man (läs jag) ständigt går runt och oroar sig för kräks i nattetimmar och nedspydda heltäckningsmattor och bakterier i det allmänna och ja, ni vet ju. Iaf om ni hängt med ett tag, hehe. Så, somnade med orosklump i magen och tänkte att Ivan minsann ätit lite dåligt till middag och verkade han inte lite illamående? Osv. Herregud. Så trött på mig själv. Vaknade idag med frisk unge och så var det med det.
I alla fall. Vi har bokat en resa! Till Teneriffa. Ska bo på något slags lite mindre ställe som verkar oerhört fint. För vuxna. Pallade inte med de där värsta resortsen för barnfamiljer (har liksom nog med barn omkring mig iom de två ständigt närvarande) och drämde till med ett lite flottare ställe där, och jag lovar: det här insåg jag först EFTER bokningen, barnpoolen visst var 6 kvadratmeter stor. Eller liten, beroende hur man ser på saken. Skitsamma ändå. 6 kvadrat är jättemycket större än mitt badkar hemma och lägenheten ser så jävlans härlig ut. Det ligger väl stränder och vattenparker och sånt i närheten, liksom.
Kolla denna underbara och säg att det blir bra. I månadsskiftet november december bär det av. Kanske den finaste födelsedagsgåvan jag fått? Nu måste jag börja förbereda Ivan. Han vill nämligen aldrig mer flyga i hela sitt liv och det är i princip en hållning jag kan respektera men önskar mig ett yttepytteundantag just den här gången.
Recent Comments