Barnsömn och köttsår

by | Aug 29, 2017 | Uncategorized

Tycker mig ana en trend som går åt tidigare morgnar för min sjusovare till 3,5-åring. Tidigare har han krävt väckning klockan åtta på morgnarna för att sedan hasta till förskola och jobb med andan i halsen. Även läggningarna har följt detta sena mönster, vrida sig i sängen över en timme mellan typ åtta och nio har länge varit standard. Senaste veckorna dock: vaknat mellan sex och sju i alla fall… två gånger i veckan. Sviiiiiiiintrött på kvällarna efter, vilket gjort sitt till för tidigare läggningar. Börjar detta barn bli som “alla andra barn” månne? Kommer jag snart att kunna checka in på jobbet kring åtta i stället för efter nio? Den som lever får se. En som levde i morse var i alla fall Ivan, klockan 05.45.

Har inte så mycket annat att rapportera tyvärr. Förrförra helgen köpte jag ett par låga Dr. Martens som jag tyckte var otroligt bekväma. Gick omkring i dem en dag. En. Dag. Sedan dess, och vi snackar nio dagar nu, har jag gått med skräckinjagande köttsår i ena hälen och haltat. Har kämpat hårt för att hindra mig från att skicka äckliga bilder till diverse vänner och bekanta, inser att detta roar exakt INGEN utom mig, men är ändå så… äckelfascinerad över kroppen. Nästa gång jag använder mina nya skor, och det kommer nog dröja tyvärr, ska jag ha Compeed från början.

Har varit med om en professionell fotografering också och det var ju… lite stelt. Pressbilder för boken, tydligen är det dags mer än ett halvår innan release (den kommer i april nästa år) pga olika kataloger och införsäljningsmaterial och you name it. Var oerhört obekväm inför uppgiften men kämpade på. Låg i gräs, satt på spår, lutade mig mot betong, glodde sorgset ut över vatten, ja men ni fattar. Herregud. Låt fem av de flera hundra bilderna bli okej.

Förresten, har börjat jobba deltid. Det tog bara tre och ett halvt år innan jag insåg att jag inte får ihop ekvationen med att jobba heltid, att hämta och lämna barn varje morgon/eftermiddag, inse att han faktiskt inte riktigt orkar med heltidslånga dagar på förskolan riktigt ännu, inse att jag inte pallar att vara skyldig jobbet minst en timme effektiv arbetstid varje kväll efter läggning, inse att jag måste sova också ibland, inse att jag försökt att göra precis ALLT samtidigt, inse att det inte behöver vara så. När beslutet väl var fattat (föräldrar till småbarn FÅR ju liksom gå ned i tid 25% fram till barnet fyller åtta, eller vad det är, det är liksom ingen ovanlig grej?) var det så självklart. Självklart är det värt de tusenlappar jag förlorar i månaden att kunna se mina kollegor i ögonen igen, att kunna hämta Ivan strax efter fyra i stället för strax efter fem, att kunna lägga honom och veta att jag inte måste hoppa raka vägen in i jobbmailen igen. Dessutom har jag betalat ganska dyra pengar för barnvakter för att kunna jobba längre dagar tidigare. Dessa kan jag nu spara in. Ekvationen känns liksom plötsligt lite mer rimlig. Synd att det behövde ta sån tid att komma fram till den. Något mattesnille är jag kanske…. inte.

Nu kaffe och jobb. Hej.

Sommarn 17

by | Aug 15, 2017 | Uncategorized

Den kom och den gick. Jag oroade mig för bilresan till Skåne och jag köpte en jävla massa böcker som jag tänkte att jag skulle hinna läsa. Jag pusslade ihop ett besöksschema för huset i Skåne bestående av både vänner och familj och jag lekte med tanken på att inleda Skånetiden med ett par dagar hos kära vännerna Monkan och Andreas + barn i Helsingborg.

Allt det där hände. Minus böckerna, de hade jag med mig men hann aldrig läsa. Bilresan ned till Skåne gick över alla förväntningar, mest eftersom Ivan somnade (första gången!) i bilen strax söder om Jönköping. Och förblev sovande ända fram tills vi rullade in på gatan i Helsingborg. Vi inledde med tre dagar i Helsingborg, åkte över till Helsingör och åt röda korvar, gick på museum och tog en öl. Sedan (obs inte samma dag som ölen) rullade vi vidare till det fantastiska huset vi fått låna av en höggravid vän + familj i Degeberga, östra skåne strax söder om Kristianstad. Huset var magiskt, bara köksytan var större än hela min lägenhet här i Stockholm. I den lilla trädgården fanns en studsmatta och ett “lekhus” bestående av gungor och klättermöjligheter. De första gästerna som anlände var Emelie med familj (läs: man, två barn). Strax efter dessa kom också ytterligare en familj. Som mest var vi fem vuxna och fem barn i huset. Det blev lite si och så med barnens sömn eftersom väggarna var tunna och vissa sovrum inte hade dörrar, och för att barnen lade sig och vaknade på totalt olika tidpunkter. Men det gick bra! Vi hängde på stränder, besökte den fantastiska skulpturparken vid Wanås Slott, kollade in naturliga vattenfall och åkte ånglokståg genom vackra landskap. Efter en knapp vecka vinkade vi familjerna adjö och välkomnade min bror och min mamma, som stannade över en långhelg. Då regnade det en del. Vi strosade i Lund, gjorde en repris på Wanås Slott, drog till Stens Huvud och Ivan chockade alla med att plötsligt inte längre hata vatten? När mamma och bror avvek anlände min kille + dotter. Tillsammans med dessa fortsatte vi i ytterligare nio dagar. Glimmingehus, Skånes djurpark, stränder, Kristianstads länsmuseum, Åhus, sena kvällar och blandad väderlek. Det visade sig att Ivan blir åksjuk i baksätet men inte framsätet förresten. Så han fick sitta fram. I slutet av förrförra veckan rullade vi uppåt igen. Mätta på semester, till och med mätta på stränder och studsmattor.

Den senaste veckan har gått åt till att acklimatisera sig till Stockholm och att börja förbereda en oerhört osugen Ivan på att det börjar bli dags för förskola igen. Han har gråtit stora tårar så fort vi ens nämnt det. Faktiskt så stora att jag förra veckan lät honom gå dit för två kortare pass, för att vänja sig liksom? Två timmar en dag, fyra timmar en annan. I morse var det inte lika stor sorg som förra veckan.

Idag gör jag min första dag på jobbet. Själv har jag den senaste veckan känt den där typiska stressen som (för mig) infinner sig i slutet av en semester. Hjälp, hur ska det gå i höst? Hur ska Ivan ha det på förskolan? Hur kommer jag kunna leverera max på jobbet, skriva färdigt boken, hinna med att vara allt för alla samtidigt? Gulp. Stressen av att titta i jobbmailen har ökat. Min kalender har gett mig ångest. Därför är det nu SÅ skönt att vara tillbaka. Jag vet det här om mig själv: det blir bättre efter några dagar tillbaka i tillvaron. Det kommer att gå bra. Jag kommer att lyckas jobba och vara förälder och skriva klart boken, en sak i taget bara. Om ungefär fyra dagar (grovt räknat) kommer jag även att känna det jag nu skriver. Att det kommer att funka och bli bra. Längtar till dess!