Dagens möte med förlaget: check. Så himla härligt att träffas och PRATA om det. Och med “det” menar jag alltså det som ska bli en bok. Om jättelång tid. När jag skickade in utkastet för en månad sedan bifogade jag ett brev där jag i princip listade allt som jag ville ha hjälp med. Tänk typ: del två haltar men varför gör den det? Ska jag stryka eller addera? Är det för tjatigt eller deppigt? Vad behövs? Osv. Den typen av frågor. Stora frågor. Inte bara språkliga och grammatiska, så att säga. Och guuuud vad väntan på att få ses och få min efterlängtade feedback känts lång. Men nu var den i alla fall äntligen över. Älskar min förläggare förresten! Och min redaktör! Skrattade så många gånger under mötet idag. Trots allvarligt ämne osv. Fick sådan pepp att jag i princip hjulade hela vägen tillbaka till jobbet.
I alla fall. De inledde med att säga att det är ju skönt med mig att jag är tydlig i min kommunikation och inte bäddar in saker. Raka rör och inga krusiduller, så att säga. Både i min stora text och i mina rop på hjälp. De skrattade lite åt detta, och jag bara: men vadå, JAG vet väl inte hur man ska skriva när man lämnar in sitt utkast? Det är ju ni som är proffsen? Och det är de ju. Vilket resulterade i att jag fick så djävulens bra feedback idag att jag drabbades av enorm energi och lust att beta mig vidare i texten och göra den bättre. Så det var ju bra. Halva boken är i princip färdig att börja pilla detaljerat i, den sitter där den ska, andra halvan har en del… större frågor att lösa. Som har med struktur och karaktär och kronologi att göra. Det är alltså en del jobb kvar. Men kontentan är att jag gick därifrån och kände mig sugen, ej missmodig. Jag var också tydlig med att de gärna får känna dig fria att döda mina älsklingar, framförallt i en viss del av texten som jag tycker känns tradig utan att riktigt veta varför. Då sade min förläggare försiktigt att kanske kunde vi överväga att ta bort eller tighta till en av alla flyttar som förekommer i boken. Menade att det var en hel del flyttkartonger och flyttlass, så att säga. Först fattade jag inte vad han menade eftersom jag bara kunde dra mig till minnes två flyttar. Men så kom jag på att det fanns visst ännu en. Och en till. Och att boken därmed behandlar inte mindre än fyra eller fem himla flyttlass mellan olika delar av söder och Enskede. Alltså herregud. Hur många gånger kan en människa slänga sig mellan adresser och tro att det är urspännande för andra att detaljstudera varenda packscen egentligen. Hehe. Det första jag gjorde när ivan somnade var att stryka en. Den kunde lätt sammanfattas till tre meningar i stället för de tre sidor som den hittills fått. Det var underbart att stryka. Fick mersmak men ska försöka hejda mig. Och lösa den stora utmaningen med hela andra delen i stället.
Läggningarna i sommartid går… sådär. Och trots att mitt barn rent objektivt är världens på riktigt gulligaste, jag menar kolla bara på den här…
… så har jag två kvällar i rad spenderat typ 3 timmar på att försöka övertala honom att det visst är sent och att han visst inte kan få springa upp och leka ännu ett varv. Jag har till och med använt mig av hot, som den exemplariska förälder jag är (“om du inte slutar nu kommer jag att SLÄCKA NATTLAMPAN!!!”) men det har ändå tagit tiiiiiid. Och jag har blivit stressad. För jag behöver läsa igenom boken ännu en gång, det här varvet är sjukt nog bara tredje kompletta från start till slut, innan jag träffar förlaget imorgon. Så att jag vet vad det är vi ska diskutera, liksom.
Med anledning av att jag inte riktigt hunnit läsa min egen bok så många gånger blir jag varje gång, vid ett flertal tillfällen, helt förvånad för det kommer kapitel och partier jag helt glömt bort att jag skrivit. Hmm. Undrar om det är en bra grej? Jag tror kanske inte det?
Jag tänker mig, och hoppas, att det inte ska kännas så när den väl går till tryck. Då vill jag gärna känna mig åtminstone relativt bekant med min egen text. Som det är nu kan det flyta förbi sidor, fler i början än i slutet, som jag på riktigt tycker är bra. De håller. De är inte 100% perfekta, men de är långt ifrån dåliga. Men det flyter också förbi partier jag verkligen inte gillar. Jag blir uttråkad av dem, tycker de är trista och att språket inte duger, tycker att det “saknas något” men är inte säker på exakt vad. Vissa stunder känner jag för att bara slänga hela skiten, det här går ändå inte att rädda tänker jag då. Sedan kommer lyckligtvis några sidor som jag tycker är helt okej igen. Ikväll vid läggningen fick jag dessutom en idé om att lätta upp texten med att spränga in en typ av andra texter mellan vissa av kapitlen. Dessa texter har jag inte börjat skriva ännu. Jag är inte heller säker på att det finns tid att skriva dem. Åh, livet som amatörförfattare ändå. Så glamouröst! Så fyllt av kreativitet och FLÖDE. Inte. Men jaja. Nån ska väl skriva en bok på det här himla splittrade sättet också, right?
Snart är klockan tolv och jag hör på Ivans andning att han är på väg in i sin mardrömsfas. Den brukar komma typ tre timmar efter att han somnat. Vissa nätter sover han sig igenom den, gnyr bara lite, andra väcks han av sina drömmar och jag tröstar och bär över honom till min säng. Förklarar att han bara drömde. Vissa nätter flyttar jag över honom ändå, utan drömmar, det ska villigt erkännas, bara för att jag tycker om att ha honom sovande bredvid snarare än några meter bort. Det är inte som att det är särskilt trångt att dela säng med en 15 kg lätt enmetersperson när man har en dubbelsäng till sitt förfogande.
Det är för övrigt ganska tydligt, när jag läser igenom boken vars handling börjar 2009 och slutar 2016, att ett genomgående tema är jag själv, kämpandes mot ett slags inneboende känsla av isolering och ensamhet. Både i relationer mellan vuxna och i den tillvaro jag hamnade i efter att jag blev ensam kvar (med Ivan). Det är så dubbelt det där, för mig. Jag tror inte att jag är så särkilt bra vare sig på att hitta mening ensam eller att ge mig hän och släppa loss/in i en riktigt intim relation. Jag tror att jag och Ivans pappa hade den grejen ganska gemensam och att det var en av anledningarna till att det ändå funkade så länge mellan oss. I livet så som det blev efter att han dog har jag ofta svårt att se tillvaron som “hel” med bara ivan. Vilket är orättvist eftersom den är det. Det här är min tillvaro och det finns tusentals andra ensamstående föräldrar därute. Det är liksom inte en SÅ stor deal? Vi är knappast ett unikum. Ändå känns det ibland så. Och i bitar av boken kan jag känna att den här gnälliga priviligierade gamla tanten bara borde ta och hålla käft och uppskatta allt hon har i stället för att beklaga sig och gapa efter mer. Visst säljer jag in den bra nu förresten? Ehe.
Äsch, jag antar att jag bara behöver få träffa förlaget imorgon. Höra vad de tänker, skaffa mig en tydligare bild över vartåt vi ska. Ta emot deras tankar och hitta lite ny energi i en riktning. Oavsett vad det blir ska det bli så himla skönt att få någon annans ögon på texten. Längtar och våndas på samma gång. Imorgon vet jag mer.
Jag får alltid lite extra ångest när fredagen närmar sig och kollegorna och vännerna går in i aaaah-snart-helg-fy-fan-vad-GÖTT-mood och jag själv inte har några direkta planer med Ivan. För mig känns det ganska mycket tvärtom. Inte så mycket för att det blir helg och ledigt per automatik, mer för att jag då tvingas in i min värsta grej i den här ensamföräldertillvaron jag lever: den då jag behöver “störa” andra. Alltså jag vet att jag inte stör egentligen. Men när jag chattar upp vän efter vän med barn och på ett så chillat sätt jag förmår förhör mig om deras helgplaner för att försöka utröna om det är något vi kan hänga med på (utan att tjata oss in eller bjuda in oss själva) känner jag mig alltid så himla… svag och i vägen och patetisk och klängig. På något sätt. Och när jag hojtat till cirka tio personer att vi “gärna hittar på nåt” och dessa tio i princip svarat “kul, vi hörs!” utan att det egentligen bestämts något, är det så jävla motigt att höra av sig igen och ba “eh hej, nu är det lördag, vill ni kanske ses”. I alla fall för mig. Så jag låter ofta bli. Och ser dem hitta på grejer på instagram och blir deppig för att de inte tänkte på oss men säger inget om det heller. En vill väl inte vara ett himla välgörenhetsprojekt heller. Då får vi hellre roa oss själva, jag och Ivan. Även om det blir allt svårare ju längre tiden går och ju mer Ivan börjar känna att en helg utan andra barn att leka med är ganska trist.
Trots att åren har gått och det här är min tillvaro nu så lyckas jag aldrig helt vänja mig vid känslan av att behöva be andra att ha med oss i åtanke när de gör saker. För om vi inte ber om det så passerar dagarna och veckorna och folk gör som folk gör mest: sina egna grejer. Med sina familjer. Åker på museum eller träffar släkten eller sticker till Ikea eller renoverar hemma eller you name it, sånt folk gör. Sånt jag också gjorde fram tills för några år sedan. Och jag hatar-hatar-HATAR att känna mig som den påhängsna patetiska som inte har ett eget liv. Alltså fuck vad jag slåss emot det. Alltid när det handlar om helger och lov och långledigheter.
Med detta sagt så har den här helgen varit himla fin ändå.
Igår kväll läste jag en fem och ett halvt år lång chatt på Facebook. Nämligen den mellan mig och aksel. Hade inte insett att de sparas där, trots att personens konto sedan år är borttaget. Orkar inte (och detta beror mer på att klockan snart är elva och jag är trött än emotionellt utmattad kan tllläggas) beskriva det alltför mycket närmare än jag redan gjort en gång ikväll, på instagram, så here goes:
Treårskontroll, check. Så himla fint att se Ivan, först blyg och stum som en… eeeh stum person (?), sakta öppna upp sig inför BVC-sköterskan och sedan lägga pussel, rita teckningar, improvisera fram en tebjudning (?), stoltsera med den klänning han valt för dagen (“balett”) och med stor samarbetsvilja låta sig bli vägd (14,2 kg) och mätt (101 cm). Vi pratade en del om hans “ängslighet” och känslighet inför stimmiga sammanhang och separationer (från mig) och om hur jag och hans förskola möter det. Finns massor att säga på det området men kort sammanfattat kan man väl säga att Ivan på många sätt har uppfostrat mig i att bli den typen av förälder som han behöver. Jag avviker från sammanhang när det blir för mycket (för honom), öppnar famnen när han behöver den utan att se honom som ett barn som “behöver lära sig” och kanske utmanar jag honom för lite enligt somliga. Jag anser dock att livet i sig självt är en jävla utmaning som han ständigt exponeras för genom interaktioner med den, förskolan, kalas, omvärld osv och att min roll som hans förälder i mångt och mycket kan få gå ut på att vara den där eviga famnen och basen. Även om det är slitsamt och sker på bekostnad av saker jag kanske innerst inne hade önskat kunna göra, resa, vara med på osv. Jag tänker att det kommer sedan, den här perioden av vårt liv får liksom bara vara såhär. Förutsägbar. Ibland enkelspårig. Ibland (för mig) ganska tråkig. Ensam. Äsch, lång historia kort: treårskontrollen gick fint. Och om vi skulle komma till en punkt där vi känner att hans ängslighet blir ett problem i vår (eller hans) tillvaro finns det stöd att få, genom BVC. Mycket fint.
Recent Comments