by Carolina | Aug 30, 2016 | Uncategorized
Så kom då hösten och med den, sjukdomarna. Nytt för HT16 är att det är jag som föll offer för den första, inte Ivan (ännu). Så här ligger jag med låg feber och värk i kroppen och enorma svettningar och andfåddhet vid minsta rörelse och lätt frossa vid stillasittande. Plus en värkande, skärande känsla i halsen. Mmmmm, mysigt med höst hörni. Det finns dock några positiva aspekter av nuvarande tillstånd och det är att jag är sjuk ensam, det vill säga jag behöver inte samtidigt ta hand om en trött och gnällig liten en om dagarna. En annan positiv grej är att Ivan ju sover mer eller mindre hela nätterna (standarddygn: han sover 20.30-07.30) och det därmed blir ganska mycket tid över till att göra det jag orkar, vilket är ligga i en soffa eller säng. Och småfrysa. Och titta på serier. Den här sommaren har jag sett fem avsnitt av Stranger Things (inte min kopp te alls, tyvärr, så mycket åttiotalsklyschor och så slarvigt ritade porträtt), ett av Bloodline (var det inte ganska… tråkigt?) och ett av The Good Wife (gillade!). Jag har också läst halva I love Dick och halva The Girls. I övrigt står det ganska stilla i mitt kulturintag. Minns inte ens sist jag upptäckte en ny artist eller var på bio. Oh well andra tider kommer. Nog om detta (min mesiga sjukdom och kultur).
Snart byter jag fas i livet och det har jag för avsikt att berätta mer om inom kort. Men rent logistiskt sett så går jag ned på halvtid i mitten av september och då är tanken att jag ska skriva, skriva och skriva ännu mer om dagarna då jag inte jobbar. Jag har tänkt försöka vara disciplinerad. Att inte ägna min öronmärkta skrivtid åt att tvätta, hänga upp tvätt, diska, plocka undan och gå med återvinningen. Eller måla naglarna. Eller hamna i soffan framför sociala medier i två timmar. Vi får väl se om jag lyckas, ett som är säkert är i alla fall att tiden jag har på mig kommer att behövas. Tre månader på halvtid är tydligen inte speciellt mycket, har jag fått förklarat för mig av andra som skrivit böcker. Jag tyckte det lät som eoner av tid när jag fattade beslutet. Kanske räcker det om jag har kommit bara ganska långt vid årsskiftet. Kanske kan våren ägnas åt redigering, trots att jag jobbar heltid? Kanske kan jag vara mer disciplinerad även om kvällarna, trots att jag aldrig lyckats speciellt bra hittills? Vi får se.
Under de två veckor som passerat sedan jag skrev sist har Ivan alltså haft en underbar tid på sin nya avdelning på förskolan. Inte en enda gråtlämning på flera veckor. Jag har bytt metod när det kommer till förberedelser och det tycks fungera. I stället för att inte orka ta konflikten i att han blir ledsen när han vet att vi ska gå till förskolan redan hemma, har jag pratat om det redan innan vi lägger oss på kvällen innan. Imorgon ska vi gå till förskolan och mamma ska gå till jobbet. Samma sak morgonen efter. Det här är så himla mycket pedagogik 1A och jag vet att många som läser det här tänker “herregud, har du insett FÖRST NU att barn tycker om att få vara med och veta vad som gäller”, men ja, så är det, jag har börjat först nu. Ivan är med på noterna och vet vart han är på väg när vi rullar ut genom porten på morgnarna, och det har fungerat ypperligt. Det, och kombinationen med nya avdelningen, nya barngruppen som verkar så himla mycket lugnare än den tidigare, nya pedagogerna och att Ayton, hans polare sedan BB-tiden, numera också går i hans grupp och de leker hela dagarna.
På hemmafronten är det intensivt. Tvåbarnsföräldrar, I salute you. Hur är det ens fysiskt möjligt att räcka till för två barn samtidigt, om båda är under… säg, fem? Självklart har det med förändringarnas tider att göra och de två barnen som figurerar i just min familjebild har sina egna respektive sätt att hantera det nya på. Ivan till exempel, har gått och blivit extremt mammig (ok who am i kidding, det var han innan, men mer än någonsin förut då). Svartsjuk när jag pratar med, skojar med eller kramas med, de andra två i familjen, gnäller mer än han någonsin gjort innan, får utbrott när jag inte genast tar upp honom i famnen, har svårt att låta någon annan än jag närma sig osv. Han är inte sitt charmigaste jag den här tiden, det kan vi ändå vara överens om, och det säger min terapeut (ÄLSKAR henne) att jag ska vara riktigt nöjd över: han reagerar precis som en tvååring ska i det här läget. Han kommunicerar med de medel han har att han inte tycker att det känns lämpligt att dela sin mamma med två andra, och vi runtomkring försöker möta det så gott det går. För min del är utmaningen tålamod och att orka med att han gnäller och gråter så ofta. Det är helt nytt för mig, jag har ägnat över två års tid åt att tysta och lugna varenda pip som kommit ur hans strupe. Ta upp honom i famnen så fort han behövt det, låtit bli att duscha om han tyckt att det var läskigt med duschstrålens ljud mot badkaret osv. Jag inser själv att det inte håller, det blir ännu mer tydligt när en liksom speglas i någon annans föräldraskap. Plus att Ivan börjar bli så stor. Jag har ont i ryggen nu. Jag kan inte bära honom så fort han gnäller. Jag måste lära mig, och honom, att ibland får man vänta. Ibland är det okej att ett annat barn sitter i mitt knä en stund. Eller att de sitter där tillsammans. Det är inte lätt, men jag kämpar på. Dagen till ära med feber och halsont.
Nu: dags för alvedon, ipren, nässpray, esberitox, en kopp kaffe och snart, om en timme, hämta Ivan och försöka orka med åtminstone en halvtimme i parken efter förskolan innan det är dags för hemgång och härjet börjar igen. Hej så länge!
by Carolina | Aug 9, 2016 | Uncategorized
Ivan har en vän, en egen, en som jag inte har tryckt ihop honom med och som det i bästa stunder går fint med stundvis och i värsta stunder är ett evigt krishanterande med. Den här vännen har han hittat alldeles på egen hand, i våras på förskolan då han bytte grupp till den med ett år äldre barn. Redan i våras fick jag allt oftare rapporter om att han lekt med det här barnet om dagarna, men sedan hösten började (och nu snackar vi alltså två dagar så jag fattar att det kan vända men det är inte poängen här så häng med) har de varit oskiljaktiga. Leker tillsammans hela dagarna, tydligen. Skrattar och går omkring på gården tillsammans, tar varandras händer och tryggar varandra när det är stökigt. Rullar på golvet, stannar upp, och klappar (!) på varandra. Jag vet det här, för jag såg det själv idag vid hämtningen. Det var en sådan där lugn eftermiddag och stämningen var god och Ivan ville inte gång hem så vi blev kvar en halvtimme. Pratade med pedagogerna och så fick jag titta på hur de har det tillsammans, Ivan och hans kanske första (?) vän. Och det var så fint att se. Försiktiga och rädda om varandra rörde de sig runt som ett par siamesiska tvillingar. Följde varandras varje initiativ, var snälla med varandra, skrattade, höll händer. En av pedagogerna uttryckte sig lite klantigt men sade “de passar så fint ihop, de är så SNÄLLA båda två” och även om jag kanske egentligen inte uppskattar ordet snäll om ett barn så kunde jag se vad hon menade. Försiktiga, kanske jag hade valt. Eller lyhörda. Vetefan. Men det var något alldeles magiskt att titta på för en gammal sentimental morsa. Jag blev så stolt och glad. Två och ett halv år tog det, men nu tror jag vi kan kostatera att han har en vän.
(När vi åt middag hos min killes mamma på kvällen sedan kröp Ivan ned under bordet och började prata helt seriöst och vuxet med isa, hennes hundvalp, och jag hörde honom säga “jag har varit på förskolan idag, isa. Och lekt med *barnets namn*, isa”. Det var också rörande.)
by Carolina | Aug 5, 2016 | Uncategorized
Sista vardagen innan förskolestart för ivan. Jag längtar nästan ihjäl mig. Ser måndagen som den första oasen efter ett maratonlopp jag egentligen aldrig hade kondition för.
Fyra veckor snart förbi. Fyra intensiva, bortom alla rimlighetens gränser intensiva, veckor med inga barnvakter och nästan inga pauser. Tvärtom. Adderade i stället dubbelt så många barn (dvs ett till) och vuxna (dvs en till) och därmed en förändringsprocess för Ivan som senaste veckan varit i extremt mamma-mode. Vi snackar pip och gnäll och utbrott när jag lämnar hans sida med två meter. Samtidigt som han njuter av att vi är fler, att det finns ett annat barn att vara med, lära av, härma och irritera. Hans vallhundstendenser har gått i taket på sista tiden. Var är X, frågar han så fort X försvunnit ut ur rummet. Jag vill vara med Y, säger han så fort Y gör något annat en stund. Ja men ni fattar. Massor av nytt att förhålla sig till och själv har jag stundvis känt att alla flerbarnsföräldrar är GALNA, alternativt stora hjältar. Går inte att jämföra i den här plötsliga förändringsfasen såklart, mot att ha två barn från början, det säger ju sig självt att det blir galet mycket mer intensivt. Att foga samman två vuxna med både väldigt lika men stundvis också olika syn på barn, att dra gränser, sovrutiner, stimulans och regler tar ju också sin energi. Det jag försöker säga är att det ska bli “ganska” skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Att barnvakterna avslutar sina semestrar och är tillgängliga oftare. Att förskolan ger små andhål igen. Jag behöver det. Jag behöver det verkligen.
by Carolina | Aug 1, 2016 | Uncategorized
Tiden, den försvinner ifrån mig och jag sover för lite, skriver för lite, hinner för lite, är ofta trött. Samtidigt, så… glad. Och överväldigad, över det nya i min och Ivans situation. Jag hade verkligen tänkt att det bara skulle vara vi två, nu och för en lång tid framöver. Och så plötsligt finns det någon där, inte bara en utan två, det finns ett barn till att knyta an till, att bygga relation med, att lägga på kvällen och sova i närheten av, att väckas av på morgonen. Det är mycket på alla fronter, i huvudet och hjärtat och kroppen. Det är läskigt att känna något igen och nästan ännu läskigare när det kommer till barnen. De är så små, så sårbara, så underbart flexibla och naiva och otroligt inkännande och intelligenta. De håller på att hitta varandra samtidigt som de försöker känna in, hänga med, deala med svartsjuka och allt det där som händer när två små barn som levt länge med en ensamförälder ska börja leva ihop. Tro och tvivel. Jag trodde att anknytning till ett annat barn, ett jag inte burit och som inte varit mitt från början, skulle ta tid. Men det gick så himla fort och plötsligt känns insatserna så himla höga. På ett helt otroligt, nästan ofattbart, fint sätt men såklart: också läskigt. Jag har förlorat förr. På alla tänkbara vis, döden är bara ett av dem. Och skyddsmekanismerna som slås på helt automatiskt och som jag visste skulle finnas där när och om det här väl hände, de är där. Med besked. Och jag antar att det tar energi, liksom att bolla runt med logistik kring två små barn och att räcka till, hinna med, vara rättvis, göra den ena trygg och anknyta till den andre samtidigt. Och när de somnat: fortsätta att lära känna den fantastiska människa som jag råkat snubbla över och som på bara veckor och månader blivit så oerhört viktig för mig. Det är svårt att beskriva den här grejen som pågår nu utan att låta klyschig eller alltför utelämnande. Återigen finns där en annan person, nej två, vars privatliv jag värnar om och som gör att bilderna jag tar, berättelserna om mina dagar, inte längre bara rör mig och Ivan. Som de brukade. Det gör det svårt för mig att skriva här. Mina dagar, just nu, äts upp av allt det här. Jag vill att det ska vara så. Jag älskar att det är så och jag är rädd för det på samma gång. De första veckorna försökte jag bromsa, vara rationell och logisk och bete mig i linje med hur jag tänkte mig var lämpligt några veckor in i en ny grej, en kanske-relation. Men någon annan körde liksom på och det var svårt att inte följa med när allt inuti mig ville ditåt. Så nu ligger jag här. Inte i mitt hem utan en annans, ett där Ivan fått en egen säng, klockan är nio och han håller på att somna. När han gjort det ska jag gå upp och gosa lite med den andra. Kanske lägga även hen. Och sedan, när det blir tyst från båda barnens sängar, kanske försöka sova. Eller så blir det som det brukar: vi är uppe för länge, skippar sömnen en natt till, pratar och pratar och dricker vin och ser på serier och hånglar och lär känna varandra och sedan slocknar vi och vaknar outsövda och nästan utmattande till ännu en dag i den här konstiga, märkliga, fina tiden som är sommaren 2016. Man får se.
Recent Comments