Det kom en söndag och det kom ännu mera regn. Ivan hatade att leka inomhus trots våra allra bästa försök och intentioner, så vi drog ned på stan. Vid tio. Och eftersom allt öppnar elva på söndagar hann vi både röja runt i en ej öppen Galleria (“fikade” på café och härjade i alla spännande öppna ytor) och titta på marknaden på Sergels torg innan vi klev – först på plats – in på Rum för barn på kulturhuset. Trots att jag sovit okej i två nätter nu är det som att jag och min kropp inte riktigt kommer ifatt från sömnbristen och alla bilder som illustrerar mitt ansikte framifrån gör mig bestört. Så här är en där vi ligger ned lite. Skönt för kroppen, mysigt med stjärnor i taket. Sedan fick Ivan en hamburgare till lunch, vi vinkade av Bea vid tåget och åkte hem. Ivan somnade.
Hade en sån stor low idag att det liknade ingenting. Tappade liksom sugen på allt. Vädret jobbet fritiden framtiden, allt. Mail från förskolan att allt fler i gruppen dukar under för vattkopporna och ser framför mig hur vi inte kommer iväg till Umeå i helgen. Deppigt att min bror bor där nu, deppigt att inte ha resten av familjen nära, tack gudarna för Ivans farföräldrar alltså. Regnet och mörkret består. Att roa sig efter förskolan är omöjligt. Och så Ivans… Trots. Eller vad en ska kalla det. Så sjukt arg när saker inte går hans väg och den som ska stå pall för alla dessa små (och lite större) utbrott är alltid jag jag jag. Kände typ olust inför att gå och hämta vid fyra idag. Kände även olust att vara kvar på jobbet så det jämnade ut sig. Lagade en tråkig middag bestående av vegobullar och makaroner och så satt vi där igen, jag och Ivan. I ett halvmörkt kök i en helmörk höst och bara… Usch. Hoppas han inte kommer minnas sin barndom som sjukt deppig? Sedan hade vi i och för sig en sjukt mysig kväll när vi var sams och glada och Ivan tittade på mamma mu och spelade lite gitarr och jag fick till och med chans att läsa säkert fem sidor i en bok. Fråga Malin, barnpsykologen ni vet. Lusläste alla frågor som handlade om viljestarka och energiska barn som tar in mycket och är tidiga med saker men också… En jäkla utmaning att mäkta med. Sån är ju han, min unge. Sedan dag ett. Och jag älskar honom så jag nästan går sönder men ibland är jag så himla utmattad, fortfarande. I perioder då jag måste sätta gränser och ta emot hans ilska och alla små tester han utsätter mig för. Han är så underbart smart och härlig, och kul humor har han också, men jag måste hela tiden orka vara stor. Orka vara den större. Ibland kostar det på. Typ idag.
En annan grej jag tror kanske ligger bakom mitt depp för närvarande är följande:
Det har varit en rätt tung period fylld av årsdag efter dödsfallet, allhelgonahelgen och så fars dag i söndags. Så många påminnelser om vad vi inte har, vad Ivan inte har, och jag har valt att bara tuta på och blicka framåt för vad har vi egentligen för val? Men nu är andra varvet här och runt omkring mig börjar människor planera för julledighet och jag känner mig ensam. Utanför i den där gemenskapen som andra har med sina familjer, om ni så vill. Jag har ingen resa att se fram emot i jul och inte vill jag göra någon ensam med Ivan heller i det här skedet. Kvällarna är långa och mörkret är påtagligt och det är liksom såhär det ska vara nu? Nu och för alltid?
Och så blir jag ynklig en stund och tänker att det var inte såhär det skulle bli. Ju.
Även om det går helt okej för oss och även om jag har det helt okej och det inte får någon nöd på oss så önskar jag mig ändå lite mer liv i det här livet.
Ska bara komma på hur man når dit egentligen.
Har läst om flera andra som tagit sig förbi det första krisiga året som vittnar om samma känsla som jag går med nu. En viss tomhet och ensamhet och ett jaha, och nu då?
Anar att de här mörka helgerna som väntar några månader nu, kommer bli rätt tunga. Det bli så korta fönster av dagsljus och så lite tid att utomhus-aktivera sig när en har ett barn som fortfarande sover mitt på dagen (och som funkar absolut bäst utomhus pga är exemplar med högt behov av aktivering och stimulans och lätt klättrar på väggar inomhus). Igår när jag och Ruben och Bill vandrade i mörka parker mellan klockan tre och fem kände jag lite att näe, skjut mig, såhär kan vi inte ha det. Ruben har redan fattat det och bokat en månadslång resa till Los Angeles i december/januari, men en annan (läs jag) har inte varit så klok/rik/förutseende/vågad. Så vi kämpar väl på. I mörkret. I fyra månader till?
Oh well. Idag var det fars dag och i brist på egen sådan, eller levande far till mitt barn, drog vi till Ivans farfar och firade farfars dag.
Recent Comments