Glädjen består. Åh, allt känns så himla bra. DET KOMMER EN VÅR och livet kommer bli bra. Herregud, att en lägenhet kan få en att känna så innan man ens flyttat in? Har jag mått sämre av att bo här än jag insett? Idag tänkte jag på att detta aldrig någonsin hade skett om min sambo varit i livet (duuuuh) – alltså att blindbuda på en nittiotalslägenhet och ta beslut innan man hunnit fundera eller ens sett den, i princip. Det är många som inte skulle gjort på det sättet jag gjorde det. Men jag GILLAR min spontanitet faktiskt och jag är jättejättebra på att inte ångra beslut. Det är en av mina bästa sidor, om ni frågar mig (själv). Vilket ni iofs inte gjort men varsågod, där kom den ändå.
Mvh, självgod och glad person.
Idag räknade jag förresten ut ungefär vad jag har att röra mig med under de 1-2 månader jag har dubbelt boende. Jag vill ju piffa upp nya lägenheten en aning. Inte på det dyraste sättet, men på lite små överkomliga sätt. Lite spackel och ny färg här. En sprutlackerad kökslucka där. Och, kanske enklaste lösningen att deala med den icke-acceptabla linoleummattan i sovrummet: en heltäckningsmatta där. Tänker jag? I en mysig färg som går att städa, haha, och så en matchande väggfärg till. Åh ljuva tankar på framtiden. Jag tänker också väldigt mycket på hur många som jag älskar som jag nu kommer att bo cirka 5-10 minuter promenad ifrån.
Idag var jag hos en spådam. Long story. I alla fall, hon pratade bland annat om att det imorgon, klockan 10.38, sker något HELT unikt: det är nämligen nymåne, vårdagjämning och solförmörkelse. Samtidigt! Har inte hänt sedan 1600-talet och detta symboliserar NYSTART (och uppstart och inledning av nya cykler), hör och häpna.
Vilket blir en fin övergång till dagens stora tema. Tack för alla tummar ni höll, det fungerade. Den där konstiga budgivningen som jag deltog i tidigare i veckan, på den där lägenheten jag inte hade sett, slutade helt plötsligt och två dagar senare (läs: idag) var den äntligen min, åtminstone på pappret. Vi ska flytta snart, jag och Ivan, och börja om på ny kula i en 66 kvadratmeter stor och alldeles perfekt lägenhet som Ivans farfar ska hjälpa till att putsa upp och fixa till och allt känns så himla jättebra just nu. Ska lägga mig med den känslan i bröstet precis exakt NU.
Ps. Utsikt från sovrumsfönster samt balkong. Det blir barnmayhem, detta.
Det är verkligen ett genidrag att planera för hemmatid när Ivan kör sin dagvila. Två timmar av ensamtid, i sitt hem, hallå VHAR-FHÖR har jag inte tänkt på detta förrän nu? Det är precis exakt allt jag behöver, typ. Eller okej jag har lite fler behov än så men ändå. Det är så bra. Nu sover Ivan igen och den här förmiddagen var det riktigt tufft att hålla honom vaken till efter lunch. Gud vad trött han var redan klockan nio. Men då åkte vi till Björns Trädgårds parklek och där fanns både Lina och Frida och vi åt lite frukost i solen och Ivan härjade lite med de större barnen och sedan var klockan äntligen tio och vi rullade hemåt, åt lunch och så somnade han på cirka en sekund kring halv tolv.
Själv har jag mensvärk, är lite förkyld, låg feber och mosig i huvudet, ligger i soffan och orkar inte gå ut fastän mycket tyder på att det här blir sista dagen med strålande solsken på ett tag (prognosen säger: regn alla dagar när vi är i Nerja men AJA skitsamma). Tänker på följande saker idag, om intresseklubben vill vara så vänliga att ta fram sina anteckningsblock:
– Sommaren 2015: jag måste boka upp mig och in mig med alla andra och det snarast, så att vi inte hamnar ensamma i stan, jag och Ivan. Kan inte tänka mig något tristare. Hittills har vi tre planer, varav en är en vecka i Göteborg innan midsommar, en är en vecka på Öland i början på augusti (detta ska vi prata mer om imorgon Winis) och en är en preliminär plan som lyder: åka till New York och gå på bröllop ensam utan Ivan, i slutet av augusti. Men jag behöver fler planer. Måste till exempel spika en vecka på Gotland med Linas familj tror jag. Och kanske en i Skärgården (men usch, då måste jag väl vaccinera Ivan mot fästingar först va? Lät så på TV imorse). Och kanske hmm några saker till. Får ej glömma detta.
– Jag missade både Emelies och Fridas, aka mina bästa vänners, förlossningar för att jag var i New York vid båda tillfällena. Inte för att jag skulle varit med vid förlossningarna, men ni fattar. En vill gärna vara i närheten? Vid fridas rullade jag min väska raka vägen från Arlanda till himla BB. Emelies tror jag att jag eventuellt mellanlandade hemma för en dusch och sedan besök på BB. Oh well. I alla fall. Nu ska ännu en av mina bästisar föda ungefär kring de datum jag reser till New York. Hallå, detta är konstigt. Föd nån gång när jag är hemma, tack. Gäller alla nära vänner.
– Ringde BVC idag och frågade om Ivans mardrömmar. Fick samma svar som jag visste att jag skulle få, vilket var: det fullkomligen exploderar i skallen på honom nu när han börjar gå och springa och rör sig fritt och sånt. En miljon synapser bildas i minuten, eller hur det nu var. Han lider inte av sina mardrömmar, han lyckas till och med bli utvilad. Det är jag som lider, pga ingen sömn, men om jag kan hitta sätt att få avlastning och stå ut så ska jag nog se att hans sömn reglerar sig själv med tiden. Jag visste att jag skulle få exakt det här svaret, men det är mysigt att bolla lite med någon ibland. En som säger att jag inte gör något fel / utsätter honom för för många intryck / missar att han dealar med en sorg och ångest i sömnen jag inte kan greppa. Nåväl. Vi kämpar på och på den positiva listan vill jag addera att hans läggningar är jättelätta just nu, att han sover superbra två timmar i mitten av dagen, att han sover timmarna 20-02 i sin egen säng för att köra andra halvan i min, och att han verkar må ganska ypperligt om dagarna.
– Och så det här med New York igen. Är bjuden på Jiddans bröllop och vill så gärna åka. Tror inte att Ivan skulle uppskatta denna korta resa till ett förmodat stekhett cityliv. Tänker därför att om vi hänger riktigt mycket med mormor i sommar (han AVGUDAR sin mormor och har alltid varit trygg med henne, somnat gott med henne osv) så borde det vara okej att lämna honom hemma i fyra dygn med henne? Ska fråga vår psykolog om detta också. Men mycket tyder på att jag åker iväg och går på bröllop i New York, alltså. Spännande.
– Är med i världens långsammaste budgivning, alltså herregud, vad väntar folk på? Det går till såhär: jag lägger ett bud, någon kommer med ett annat, cirka fem timmar senare. Jag lägger ett nytt bud direkt och leder sedan i fem nya timmar. Då lägger någon 10.000 över mitt bud. Alltså det går så sakta. Och vi är tre budgivare. Och jag VET att jag inte kommer vinna för jag kommer tvingas sluta på ett alldeles för “billigt” kvadratmeterpris, men för varje dag den här långsamma budgivningen drar ut på tiden (och jag är ju nästan alltid överst med tanke på de andras seghet) börjar något i mitt bakhuvud att hoppas lite smått, och jag kommer därmed att bli besviken när det skiter sig. Hoppas det är över redan ikväll så jag inte ligger och tänker på det här inatt. Och NU när jag skriver detta tog den fart, hoppsan. Är nog över inom en timme med andra ord. Till min nackdel.
– Imorgon ska jag göra världens konstigaste grejer när Ivan är med tant Lena, dvs sin barnvakt. Jag ska gå till en spådam och en kiropraktor. Direkt efter varandra bara, pang boom. I brist på filmer att se (har typ tömt hela programmet den senaste månaden, enda jag kommit på att göra när jag haft barnvakt) får jag vidga mina horisonter lite, tänkte jag. Hehe.
Nej men nu blev jag så nervös här över budgivningen att jag måste trycka på POST och göra något annat en stund. Hej.
Idag och igår med för den delen, och lite i lördags, var så himla tunga för mig. Det har vandrats många timmar ensam, om en säger. Jag har varit lite som ett jagat djur som försökt fånga dagarna och vara ute i solen och göra härliga saker, men allt som oftast funnit mig lite för trött och lite för ensam med lite för ont i ryggen, vandrandes med en för tillfället sovande ivan i vagnen och tänkt att exakt just nu, nu när vintern slår om till vår, skulle jag göra vad som helst för att ha min sambo åter hos oss. Jag tänkte på det när jag gick i årstaviken igår, behövde slå ihjäl tre timmar innan en visning av en lägenhet jag till slut inte orkade gå på, att jag minns exakt på pricken hur det kändes att gå och liksom hålla om min kille. Jag mindes känslan av hans midja, helt specifikt, vid en promenad i årstaviken. Och jag tittade på alla par omkring mig och grät bakom mina solglasögon.
Ibland är allt lite extra obarmhärtigt tungt.
Och jag tänkte på vänner jag anser att jag har förlorat i och med det här och jag fick anstränga mig för att tänka storsint och inte bli arg och bitter. Och jag tänkte på hur många jag har och hur fe verkligen lägger sina själar i att finnas där men att det ändå inte räcker, jag är fortfarande så himla utmattad och ensam stora delar av veckorna. Till slut blev jag arg på samhället. Hur fan kan det vara så dåligt uppstyrt för såna som jag? Hur är det tänkt att en ska orka ta hand om en trettonmånaders dagarna i ända och komma över en sorg samtidigt? Varför får jag inte förtur i en himla dagiskö åtminstone? Varför är jag utelämnad till att andras goda vilja och ork ska avgöra vilken typ av avlastning jag får i veckorna? Eller, för den delen, min ekonomi. Skit, kändes det som. Och sedan kom jag fram till att jag inte orkade gå på ännu en visning av en lägenhet jag inte skulle få råd med, så jag gick hem.
Nu är klockan nio och jag borde skynda att sova. Lina ligger i rummet bredvid. Tack Gud för henne och några till. Mina änglar.
Vilken jäkla härlig dag det var igår. Tycker o-unik person som njöt i varma grader och sol. Kände en stark förnimmelse av att våren ändå kommer, och att det kommer bli så himla härligt nu när Ivan mer och mer lär sig gå och blir stadigare på fötterna för varje dag som går. Det kändes som en helt annan stimulans för honom igår i parkerna vi var i. Han struttade lite hit, lite dit, klättrade lite, ramlade lite, började om igen.
På tal om att det kommer en vår, så är just de orden, “det kommer en vår”, ord som följt med mig genom den här hemska vintern och allt som hände i höstas. En vacker dag ska jag åter läsa alla hundratals varma, fina och förkrossade hälsningar jag tog emot dagarna efter att min sambo gick bort. Det öste in en flodvåg av sms, mail, blommor, kort och brev, och jag gick som i en dimme och besvarade ungefär alla med ett enkelt hjärta. Hade liksom inga ord, insåg redan då att jag inte hade någon som helst aning om vad som skulle följa och hur det var med mig. Bland alla de där hundratals hälsningarna så är det vissa som liksom stack ut och stannade kvar, och jag vet inte exakt varför. En av dem kom från en syster till en kille jag var ihop med för över tio år sedan. Vi har inte haft någon kontakt under årens gång mer än att gratulera varandra på födelsedagarna på Facebook, ungefär. Men hon skrev det där, det kom ett mail med en bifogad pdf-fil med en bok, och så skrev hon några rader och bland dessa fanns orden “det kommer en vår”. Jag blir fortfarande helt rörd när jag tänker på det. Jag tror att jag hakade upp mig på orden för att de var trösterika och jag ville att de skulle vara sanna. Först kommer det komma ett mörker som är mörkare än något mörker jag någonsin befunnit mig i, men sen kommer det komma en vår. Åh Elin, det var så fint. Och nu verkar den ju komma så smått, våren.
En annan hälsning som hängt kvar är en från en person jag jobbade med för länge sedan, också detta närmare tio år sedan. Hon skrev så långt och så fina ord och jag har läst dem några gånger igen sedan det hände. Det finns en handfull människor vars hälsningar jag aldrig kommer glömma tror jag, trots att de dök upp i ett hav av andra hälsningar och jag var helt avtrubbad av sorg och svärta när de kom. En dag ska jag läsa igenom dem allihopa igen, för att minnas hur mycket kärlek och omsorg som ryms i min värld, men det blir inte idag. Det får dröja lite till.
Nu ska jag ägna mig lite mer åt våren, den som kommer ni vet? Ivan vaknade 05.30 imorse förresten. Så himla tidigt, det hade jag inte godkänt men vad brydde sig han om det.
Recent Comments