Okej jag var absolut inte redo att gå igenom hans lådor på vinden själv och framför allt inte hans ryggsäck som innehöll en halv handdesinfektion (han var alltid noga med handhygien) och en verktygslåda med miniverktyg för att öppna datorer med (han jobbade med data) och så hans fina skjortor och jeansen, han hade såna perfekta jeansben alltså åh fiiiiina älskade älskade vart tog du vägen egentligen. Fattar inte.
Nytt försök om några veckor. Då med familj och vänner närvarande.
Idag kommer Amanda och leker med Ivan några timmar. Jag skulle ridit men har för hundraelfte gången i rad ställt in (denna gång pga höften) så jag passar på att röja på vinden lite. Har jag berättat att mina nya lgh inte har förråd? Det har den i alla fall inte. Man får stå på en egen kö för ett förråd och jag kommer inte ha ett när vi flyttar in. Och jag behöver verkligen slänga grejer på vinden. Vid förra flytten skrattade vi, jag och min sambo, åt att vi fortfarande släpar med oss cirka tusen cd-skivor. Dessa ska bort nu. Vi kommer ALDRIG lyssna på dem igen. Sånt, och annat, ska jag fixa med när Amanda leker med Ivan.
Sedan kommer Ivans farbror, farmor och farfar hit. Vi ska planera framtid (läs: fix av ny lgh) och äta tidig middag.
Sommartid idag innebar att jag väckte ivan 08.00 imorse. Där fick han smaka på sin egen medicin.
Igår förresten, på nytorget, tänkte jag låta ivan springa av sig en halvtimme vid fyra innan vi skulle åka hem och äta middag. Utan uppstyrning möter jag där: Erika Jasse ayton, Emelie ante Hanna och Josef, Ola juliana otis, Ruben och Bill, alltså så många av mina vänner som har jämnåriga barn ändå. Och vad bra att jag flyttar närmare dem. Det blir bra det här.
Nu är jag tillbaka, eller min kropp värker fortfarande efter gårdagen och jag har vätskebrist och huvudvärk men rent geografiskt är vi åter i vardagen och Ivan verkar oerhört o-ärrad efter gårdagen. Jäkla upphämtningsförmåga de här ändå. Nåväl. Själv har jag tagit två huvudvärkstabletter, en vätskeersättning och två koppar kaffe. Snart ska jag bege mig ut på en liten tur, kanske titta på mattor med Ante. Har bestämt mig för att ha heltäckningsmatta i nya sovrummet pga enklast med tanke på golven och pengabrist och annat. Plus kommer bli mysigt! Och är det inte alltför dyrt kan en ju byta ut denna matta efter en tid om den blir smutsig, tänker jag?
Har även gjort detta helt sjuka idag: sagt upp mitt hyresavtal. Har brottats med detta dilemma länge och inte hittat en bra lösning, bytesmarknaden gav nada under de fem månader jag höll på. Och jag vill inte fuska, dvs bo på ett ställe och liksom smyghålla kvar en hyresrätt för sakens skull. Jag tycker någonstans att det känns fel, tolv år i bostadskön bortkastade eller inte. Plus: jag har inte energireserver nog att deala med en andrahandsuthyrning till främlingar som sedan resulterar i vadå, att jag måste säga upp lägenheten om ett år i stället? Nej. Jag behöver rensa bland allt som kan oroa eller stressa mig och nu får någon annan som köat länge en lägenhet att bo i, nämligen den här. Snipp snapp snut, så var min tid i hyresmarknaden slut. Tolv år i kön, ett halvår med lägenhet, så kan det också gå. Faktiskt. Det är inte alla förunnat att kunna köpa en lägenhet och nu kunde jag det (med varenda sparkrona från kontot instoppade i nya lånet) och det är trevliga räntor och jag binder upp lånet så att jag inte chockas av höjningar om ett år och NU FÅR DET BLI SÅHÄR. Punkt. Livet måste få gå vidare också.
Idag är det fem månader sedan han dog. Finaste Aksel. Fan vad vi kämpar på, jag och Ivan, och gud vad jag ändå tycker det går framåt. Nu är Ivan uttråkad här framför sin lilla iPad som spelar olika visor (just nu: hjulen på bussen) så jag ska klä på honom och bege oss ut i regnet.
Okej, nu är vi hemma. Resan tog väl totalt sådär sexton timmar och inget var jobbigare än själva flygresan. Det är något med flygplan, och jag gissar på LJUDET, han får panik av det. Alltså han är ju ljudkänslig i vanliga fall också, blir rädd och gråter för dammsugare eller plötsliga nysningar eller en högljudd hårtork och köksfläkten och sånt. Att vistas närmare fem timmar på flygplan för honom verkar vara tortyr. Det går att hålla honom på okej humör korta stunder, men han är som överstimulerad och på gränsen till sammanbrott precis hela tiden. Det verkar inte göra särskilt ont i öronen. Det är mer… som att allt är för mycket. Han grät alltså en jävla massa på vägen hem. Sov 40 minuter och sedan kunde jag vagga honom längst fram (tills vi blev bortkörda av en sur flygvärdinna) för där var det en annan ljudbild och han blev lite lugn. Men i övrigt: gråt och misär. Inte gnäll utan ren gråt. Lina blev jättesjuk natten till idag så i princip har jag varit i rörelse med Ivan sedan klockan fem imorse. Min stegräknare passerade 20.000 steg för flera timmar sedan. Jag är så trött. Måste sova exakt precis NU. Puh. Puh. PUH.
Resan igår gick… Okej, tror jag man kan säga. Ivan inledde med panikgråt så det nästan kom kräks i bilen till Arlanda. Pausade och körde vidare. Väl på Arlanda var det jättekul. Planet var trångt och luften kvav redan innan vi åkt. Genidraget att ta plats vid gången längst bak (“nära toa” samt “lätt att gå ut i gången”) var så o-geni att jag vet inte vad. Inledde flygresan med att lyssna på en dam över gången som berättade hur mycket hon avskydde barn, barns läten, barns dofter, samt klaga på att det satt barn längst bak (“förr samlade man alla längst fram, det var mycket bättre”). Hittills var ivan tyst och glad, men hon satte lite en extra känsla av ångest i mig redan innan vi lyfte. I alla fall. Vi åkte vid ett. Vid två lyckades jag få honom att somna i selen genom att sno området längst bak där kabinpersonalen hänger då de serverade mat. I gången fick man verkligen INTE plats. Han somnade, jag fick ned honom i mitt och linas knä, 1 timme och 20 minuter av lugn följer. Sen somnar linas hand, för ivan ligger på hennes handled, och hon behöver lirka sig ur. Då vaknar ivan. I tårar. Och em vidrig timme följer. Plötsligt är HELA gången fylld av toaköande människor, åt båda hållen. Det går inte att ta sig ut, det är cirka 800 grader i planet, Ivan gråter och gråter, det är kiss utanför blöjan, jag får starkt och klaustrofobiskt ångestpåslag. Vi köar till toan två varv. Väl på toan blir ivan glad, undrar varför. Men det blir snabbt gråt och panik så fort vi kommer ut i trängseln. Så pågår det nån timme. Jag vill bort bort bort. Tänker att jag absolut tänker ta tåg hem. Sen lugnar det sig. Piloten säger att det är 25 min till landning och jag fattar att det snart är över. Landning går fint. Ivan år solståle igen. Linas styvpappa Lasse hämtar på flygplatsen, instant love uppstår mellan honom och ivan (ivan klappade i hans skägg när han fick sin kvällsvälling senare på kvällen, dog av kärlek) och bilresan till Nerja gick fint.
Nu är vi framme, jag och ivan bor i en egen lägenhet nere vid poolen och en trappa upp bor lina och föräldrarna. Det är så SJUKT vackert här. Kan inte ens förklara. Ska visa bilder sen. Men först: kaffe.
Recent Comments