by Carolina | Nov 10, 2014 | Uncategorized
Nu har det gått två veckor. Jag är ute och går med ivan, vädret påminner mig om hästar och stall. Lera att borsta bort. Stövlar som blir förstörda i hagen. Doft av blöt häst. Vet inte varför.
Vi är på väg till en brevlåda med ett brev som ska skickas till Skatteverket. Där står att ivan nu får ytterligare ett andranamn, sin fars första för att vara exakt. Jag gör mig små ärenden hela tiden numera. Blir så rastlös inomhus. Hörde eller löste någonstans att det är vanligt bland sörjande, det är ett förkroppsligande av ett letande som pågår i det undermedvetna. Man letar efter sin person. Efter mening. Och om förnuftet vet att där ingen finns att hitta, så kommer rastlösheten och behöver små ärenden. Därför går vi nu till brevlådan, jag och ivan.
Om en kvart ska jag möta officianten som ska hålla hans begravning. Sedan min gulliga fina terapeut. Det blir förmodligen en tung dag (till).
Idag är det två veckor sedan. Som jag nämnde.
by Carolina | Nov 8, 2014 | Uncategorized
Det har nu snart gått två veckor och jag tycker mig identifiera en annan sinnesstämning komma smygande. En vag skiftning mot ett tillstånd som gör ondare men är mer uthärdligt på samma gång. Eller knappt uthärdligt förresten. Men inte lika sylvasst. Äsch. Jag ska försöka förklara (och ja – den här bloggen kommer av naturliga skäl förmodligen handla en del om sorg och förlust en tid framöver).
Den första veckan skedde allt i ett drömskt töcken, på ett sätt avtrubbat men hela tiden i ett adrenalinpåslag där varje tanke, varje mening, hade ett outtalat utropstecken efter sig. Han dog! Han dog han dog han dog han dog! Det är så sjukt! Det händer inte! Jag kan inte fatta att det händer! Det får inte ha hänt! Jag drömmer! Det här är så sjukt! Det här gör så ont! Några frågetecken fanns förstås där också, men de var liksom ackompanjerade av utropstecken. Vad händer nu?! Är det verkligen sant?! Hur fan ska vi klara oss?! Det här går väl ändå inte?! Orkar jag ens det här?! Och så vidare.
Var och varannan dag blev jag överväldigad, av min egen berättelse, mitt eget livsöde, av blommorna som kom, breven jag fick, vännerna som hälsade på, de som flyttade in, bilder från veckan innan. Allt var överväldigande och dagarna flöt ihop utan pauser för sömn om nätterna. I något slags chocktillstånd spelades samma scener och dialoger upp i mitt inre (sista kvällen, morgonen då jag hittade honom, samtalet till 112, sista grälet, sista gången jag var dum, sista gången vi skrattade, sista middagen osv) gång på gång på gång.
Efter en dryg vecka kunde jag sova några timmar om nätterna.
Nu har snart två veckor gått och det mesta av adrenalinet tycks ha lämnat min kropp för nu finns här bara en enorm tomhet. Jag är så tom. Och ledsen. På ett oerhört intensivt sätt, inuti, men lågintensivt sätt utifrån. Det värker och maler i mig när jag försöker få rätsida på hur vi ska fortsätta vårt liv, jag och lilla Ivisen. Det värker och kniper i mellangärdet när jag börjar inse vidden av förlusten. Och hur den från och med nu och för alltid kommer påverka vem jag är och kommer vara. Och ivan också för den delen. Jag känner en sådan massiv trötthet inför tanken på en vardag där jag tar hand om allt själv att jag inte ens orkar tänka tanken ut. Vi måste få hjälp, också sedan, kosta vad det kosta vill. Typ där slutar min tanke och inget konstruktivt blir det av den.
Det är som att sorgen har sjunkit, rent fysiskt, från att inledningsvis suttit i bröstet och svalget så rör den sig nedåt maggropen nu. Den värker och värker. Jag har tårar innanför ögonlocken precis hela tiden, men det rinner inte över lika ofta. Försöker ta en sak i taget men känner sorg även inför det undantagstillstånd jag lever i just nu då familjen och vännerna turas om att komma hit och “ta hand om” mig. Tänker att de borde slippa snart. Vågar inte tänka på allt jag ska orka då, när de slutar komma.
Sorgen är randig, sade Elias att Agneta hade sagt till Pär förra veckan. Jag tänker på det uttrycket jättemycket. Och tänker att det säkert stämmer och om så är fallet så är det snart dags för en annan typ av rand här, en ljusare.
by Carolina | Nov 7, 2014 | Uncategorized
Träffade en jättesympatisk läkare idag. Inte. Elva dagar efter att jag hittat min man död i sängen och tio dagar efter att min vän, eftersom jag inte orkade själv, ringde och förklarade läget och bokade tid med honom idag, tyckte han att en lämplig inledningsfras var: “jaha vad vill du ha hjälp med då”. Jag tystnade och sjönk ännu djupare ned i stolen där jag redan hade rätt krum ställning, om en säger, och sade “menar du att du inte vet varför jag är här” varpå tystnaden lade sig över rummet. “Minnet är kort”, sade läkaren torrt varpå jag insåg att han inte någonstans noterat i vilket ärende min tid hade bokats, så det var väl bara att börja berätta igen. “Jo jag är här för att min sambo och pappan till min åtta månader gamla son dog i sömnen för elva dagar sedan”. Tystnad i rummet, igen. Inget deltagande, inget beklagande, ett tomt stirrande på mig som såg ut att betyda “jaha, och vad vill du mig?”. Jag lät det vara tyst, orkade inte ansvar för stämningen i rummet. Frågade “har du något minne av att detta telefonsamtal skett ens” varpå han sade “ja hmm ja du ringde mig kanske där för två veckor sedan va”. “Nej det gjorde jag inte för jag orkade inte ringa någon då eftersom jag låg och grät i en vecka eftersom MIN SAMBO DOG PLÖTSLIGT I SÖMNEN”.
Hur som helst. Han frågade mer eller mindre rakt ut vad jag ville och jag sade att jag behövde få vara sjukskriven en tid. Han frågade hur länge. Jag sade “inte vet jag, jag vet inte hur sorg och kris funkar, jag har aldrig förlorat någon på det här sättet förut, jag vet bara att jag inte alls är arbetsför och jag har en unge som inte har dagisplats och jag måste ha hjälp faktiskt”. Läkarn ba “sorg är ingen sjukdom, det heter krisreaktion i så fall.” Sedan skulle jag beskriva vad det var jag inte klarade av i min vardag just nu och jag berättade att jag har vänner och familj som bor hos mig och hjälper mig handla och laga mat och städa. Läkaren bara “vänta prata inte så fort… handla… laga mat… vad sa du mer att de gjorde?”. Jag tystnade igen. Tänkte att det var ett dåligt skämt, detta, precis som det mesta i mitt liv på sista tiden. När inget kunde bli värre så ringer det på telefonen hos läkaren och han ba PLOCKAR UPP LUREN NÄR JAG PRATAR och börjar prata själv?
Alltså herreguuuuuuuud. Måste anmäla detta till någon väl?
Mvh sjukskriven tjej pga akut krisreaktion i två ynka veckor till.
*skyndar mig att bli glad och arbetsför igen*
by Carolina | Nov 5, 2014 | Uncategorized
Idag kom dödsattesten. Hans namn, hans långa vackra namn, hans personnummer som börjar med en åtta, och så ordet avliden intill. Det är svårt nu. Så tungt och grått.
På kvällen åt jag middag med Anna och hennes bebis Udo och de sover nu i rummet intill.
Har inga ord över den här natten. Låt den bara passera.
by Carolina | Nov 4, 2014 | Uncategorized
Så många saker händer parallellt att det nästan bara är den här stunden, den då ivan sover bredvid mig i mörkret och den vän som för närvarande sover över antingen gått och lagt sig också, eller sitter uppe och jobbar, bara den stunden har jag riktigt för mig själv.
Jag är fortfarande extremt rädd att vara ensam. Rädd för alla timmarna en dag innehåller och hur jag ska spendera dem. Rädd för att inte orka vara en närvarande mamma åt ivan, att fastna i tankar eller brista i hulkgråt när han är med och vi är själva, eller bara vara fjärran. Eller att vara helt oskyddat utelämnad åt alla tankarna, för den delen.
På tal om fjärran, det är jag nog fortfarande, flera gånger om dagen. Fastnar mitt i en mening och börjar tänka. Fastnar mitt i en tanke och börjar prata. Går för att göra något i köket men när jag är framme har jag glömt vad det var. Det ständiga sällskapet är en stor trygghet och tröst. Undrar hur länge de kommer stanna kvar? Undrar när det är tänkt att jag ska börja fungera normalt igen? Sova ensam? Laga mat? Handla? Kanske snart? Man vet inte. Så sjukt mycket som har hänt på bara en vecka ändå.
Idag grät jag till exempel bara en gång på hela dagen. Rekord. Att denna gång var vid tillfället då en outfit att följa med min döde man ned i graven skulle väljas ut, ja men det kan vi bara som hastigast nämna. Orkar ej gå in på det.
Vad annars består dagarna av? Att ta emot blommor, sms, kort och brev fortfarande. (Tack för allt.) Att äta frukost lunch och middag. Att svara på en del samtal och en del sms. Helt vanliga ivan-göromål (läs: blöja äta lägga osv). Att formulera en bytesannons för lägenheten. Att maila med kvinnan som ska leda begravningen om tider då vi ska ses och prata. Att maila med vänner till Honom (OBS menar min sambo och inte gud nu, det blir en borgerlig begravning) och be om små minnesbilder/historier/anekdoter att dels ge till officianten, dels spara i ett arkiv åt ivan. Att – mitt i allt det stora – lägga brev med kläder som sålts via Tradera (från tiden innan allt sket sig) på brevlådan. Prata med en handläggare på polisen om obduktionsrapporten och det faktum att vi ännu inte vet vad som hände och inte kommer veta på månader. Lite så.
Ikväll pratade jag och Frida (kvällens översovare) om mitt förhållande till döden. Att det alltid varit odramatiskt på ett sätt. Eller, utan skygglappar i alla fall. Eller att jag liksom alltid varit förlikad med att den finns där i periferin och kan slå till och att nej, livet är inte rättvist någonstans.
Orättvist är för övrigt ett ord som förekommer i nästan alla sms och brev och kommentarer jag får. Det är så orättvist, det som hänt mig. Jag håller förstås med om det. Det ÄR sjukt orättvist. Men just rättvist har jag liksom aldrig riktigt haft några illusioner om att livet är, inte på länge i alla fall. Kanske har jag gått och blivit cynisk med åren. Kanske är det en skyddsmekanism att inte hitta till en ilska över att livet är orättvist.
Missförstå mig inte. Jag hatar vår situation just nu. Jag hatar att den finaste människan jag vet inte är hos mig mera. Jag hatar att det hände mig – igen, på ett sätt. Jag hatar hela framtidsmecket och att allt blev så sjukt svårt och tungt. Att jag plötsligt är rädd för att vara ensam i kombination med en framtid som åtminstone vissa delar kommer vara ensam vare sig jag vill det eller inte. Hatar hatar hatar. Men just orättvist är liksom ändå inte ett ord jag tänker på speciellt ofta. Det kanske kommer.
Frågade min styvmamma, som ju förlorade min pappa när min lillasyster (nu 18) var i Ivans ålder, om hon tröttnade på att vara den alla tyckte synd om efter ett tag. Hon svarade att jo, så till den milda grad att hon bytte stad när min syster var fyra år. Undrar om jag kommer känna så. Alltså just nu tycker jag att jag är mycket väl värd att tyckas extremt synd om. Men sen. Om några år. När jag och ivan hänger i nåt gäng. Eller jag kanske går ut och dricker vin. Eller vad vet jag, vid NÅT tillfälle bara. (Jag har ju då för avsikt att komma tillbaka från denna sorg och ge mig själv och ivan en himla bra framtid, om det nu råder något tvivel om detta). Kommer ni viska om mig då, att det där är hon vars sambo dog i sömnen? Henne är det riktigt synd om. Fatta grejen. Tur att det inte händer mig. Osv. Kommer ni vara extra försiktiga med mig, och kommer jag gilla det? Eller blir jag obekväm?
Den som lever får se, tänkte jag skriva vilket – inser jag nu – är sjukt osmakligt. Men min hjärna fungerar inte helt och hållet just nu, så jag är ursäktad.
Recent Comments