Luciavåndan

Okej, nu har vi försökt det här med Luciatåg på förskolan i tre år och nu känner jag mig till slut erfaren nog att säga att nej, det funkar inte för alla barn. Det funkar definitivt inte för mitt barn. Och det känns lite pressigt att vara den där föräldern med det där nästan enda barnet som konsekvent vägrar att delta i allt vad luciatåg inför applåderande storgrupp föräldrar heter. Kände det på mig redan när inbjudan kom i mailen tidigare i höstas. Kände det ännu mer på mig när Ivan upprepade gånger den senaste veckan deklarerat att han inte tycker om (nej förresten, han säger “hatar”) att öva på sångerna på förskolan och verkligen inte har för avsikt att framföra dem inför publik. Men tja, det var ju liksom ett happening, alla föräldrar var bjudna, en del skulle ta med sig far- och morföräldrar också, och jag hade inte hjärta att låta Ivan vara den enda i gruppen som inte hade föräldrar där eller utklädningskläder redo i lådan i förskolehallen, så vi körde på. Jag sprang från jobbet och anlände i tid. På förskolegården ett femtiotal föräldrar. Kanske fler. Fem minuter innan det var dags för barnen att tåga ut öppnas dörren till hallen där 30 barn stod samlade och kämpade på med att forma ett tåg, stack en pedagog ut huvudet och vinkade till mig. Ivans mamma, gestikulerade hon, och jag vinkade tillbaka. Mellan hennes ben i dörren slinker då en stressad Ivan ut. Gråtande med en för liten (fail på mig) tomtemössa över huvudet. Han kastar sig i min famn och slutar gråta men vägrar gå in igen. Och snart kommer tåget ut. Jag gör ett halvhjärtat försök att ansluta i tåget med Ivan i handen, men han vill inte vara där. Han vill sitta vid sidan av och ser mycket olycklig ut under den kvart hans kompisar sjunger för sina föräldrar.

Och så får det väl vara. Det är väl okej. Luciatåg och publika framträdanden passar inte alla barn. Det vore omänskligt att tvinga honom att stå där. Men det är inte utan att det kniper lite i hjärtat varje gång det händer, det är något med ett slags utanförskap (som förmodligen speglar mina egna känslor och värderingar) och att inför allmän beskådan behöva vara den där som inte vill, inte vågar, den som blir ledsen och springer iväg. Vet inte ens om Ivan tänkte på det. Det kanske bara var jag. Oh well. Ett år till nästa vända!

Tips på collagetjänster hitåt!

Okej nu är jag på god väg att beställa tre fotocollage à 300 kr från Printasquare, tror det är första gången någonsin som en Instagramannons verkligen fungerat på mig. Har beställt tre 70×100-tavlor med typ 24 eller 36 instagramcollage på varje. Tänker: perfekt julklapp till en mormor, farmor etc. Men! Precis när jag skulle trycka “betala” kände jag att 950 spänn KANSKE var lite saftigt för tre tavlor (utan ram). Eller så är det inte det. You tell me. Och har du tips på andra som du provat och blivit nöjd med så hojta gärna ganska snart. Önskar hon som inte pallar gå i butiker inför den stundande julhelgen.

Printcollage

Gästspelar som resebloggare!

Efter ett kortare (eller längre, vad jämför ni med?) uppehåll tänkte jag testa på livet som resebloggare eftersom jag i förrgår natt kom hem från en ljuvlig vecka på Teneriffa som jag tycker att fler borde få kunna njuta av i framtiden. Kanske är det så att jag redan nu gör mig underkänd som resebloggare eftersom jag inte bloggade från resan utan i efterhand, men strunt samma. Allt med denna resa var så perfekt att det vore synd att inte tipsa andra. Inte för att det behöver sägas (tror jag?) men jag gör nu inte reklam för något som någon betalar mig för. Detta är helt och hållet mina egna åsikter och hela resan har bekostats i form av generös persons plånbok eftersom det var en gemensam födelsedagspresent till mig och ovan nämnda persons mamma (samt person + två barn).

Vi var alltså totalt fem personer som reste, tre vuxna och två barn, vilket gjorde själva bokningen ganska besvärlig. I alla fall om en letade resor på TUI och Ving, vilket jag gjorde. Mitt första minus går ut till användarvänligheten på dessa företags webbokningar, för det var sannerligen inte lätt att ha specialönskemål i form av, säg, ett enkelrum och ett rum för fyra personer. Alternativt en lägenhet med plats för tre vuxna och två barn. Men men. Med lite telefonsamtal till kundtjänst och åtskilliga timmar framför diverse hemsidor (som GIVETVIS kompletterades med lusläsning av recensioner på Tripadvisor, bildgranskning på Hotels och Booking) landade jag till slut i det jag trodde skulle bli det allra mest perfekta alternativet för oss. Och då föll lotten på Ving. Värt att nämna redan nu är att jag jämförde mellan såååå många andra hotell inklusive barnmeckan och familjehotell med Bamseklubbar och you name it och det var faktiskt inte så hemskt mycket dyrare med detta i slutändan).

Nu paus för en stämningsbild från solnedgången tagen från vår lilla (stora) terrass. Havet finns till höger utanför bild men det kommer ni se längre ned i posten.

feelingbaobabsuites

Våra premisser var alltså: lite udda antal resenärer i form av en extra farmor utöver den klassiska kärnfamiljen à la 2 vuxna och 2 barn. Vi ville ha så mycket lugn och ro i kombination med avslappnad typ av lyx det bara gick att få, men barn behövde vara välkomna (vilket gjorde att somliga “lyxigare” ställen föll bort eftersom de inte välkomnade barn) på hotellet. Vi ville absolut INTE bo på ett alltför barnorienterat hotell eftersom åtminstone ett av barnen i fråga (mitt, närmare bestämt) är mycket kränkt och oroad i miljöer med för många andra barn, tänk sådana som tränger sig i en kö eller slänger sig framför ens ansikte i pool etc. Såg framför mig en vecka av tröstande och springande runt med ledsen unge i famnen då och det hade EJ känts som semester för undertecknad. Men det var viktigt att stället vi valde skulle ha vissa barnfaciliteter såsom barnpool, gärna en lite ohärjigare variant av barnlekyta, barnalternativ på menyer etc.

Så. Valet föll på BAOBAB SUITES på Adejekusten, Teneriffa. Dels för att de hade allt jag beskriver ovan, dels för att de erbjöd en lägenhet av modell större (tänk närmare 100 kvadrat) där alla kunde få sova så privat man ville och i princip ha ett eget badrum (okej överdrift: det fanns tre badrum men det räckte mer än väl). Hotellet låg cirka 800 meter från stranden i brant nedförsbacke så ni kan ju själva räkna ut om det var svårt eller lätt att ta sig dig. Orkar ni inte räkna kan jag säga: lätt nedåt, svinjobbigt uppåt. På hotellet fanns en barnklubb av modell jättestor och fräsch som hade ett schema för varje dag. Förutom att gå dit och “leka av barnen” kunde vi alltså delta i allt från ansiktsmålning till piratjakt till ballonglekar och you name it. På barnklubben befann sig ungefär tre andra barn i snitt förutom våra egna. Det vill säga helt perfekt många för Ivans smak. Personalen där var underbar (och engesktalande) och det gick utmärkt att lämna in barn (som var lite modigare än Ivan) i någon timme eller två med full tillsyn och mycket aktiviteter. Här finns en bra bild på barnklubben, för dig som eventuellt är fixerad vid sådana. Jag älskade den! Brukade gå dit nån timme efter frukost och sitta och surfa/chilla i en soffa medan ungarna gjorde sitt.

Men! Det fina med det här hotellet var också att vi hade en egen pool och anlagd “strand” (eller okej sandmatta kanske är bättre ord) till vårt rum, på ett slags terrass som nog var lika stort som hela lägenheten. Denna pool var ungefär 90-100 djup så båda barnen kunde bottna och dessutom kunde de leka med en varsin uppblåst hund + rocka som vi köpte på stranden första dagen. Den var kanske 20-22 grader varm (nu gissar jag bara) och den var också det första och sista vi gjorde om dagarna. Älskade denna pool. Den hade också som ett slags bänk utmed ena långsidan så en kunde liksom sitta och läsa och dingla med benen i den. Eller ligga och läsa bredvid den. Mmm, ÄLSKADE denna lyx.

poolenbaobabsuites poolenbaobabsuites2

Hotellet erbjöd också SPA med massage och ansiktsbehandlingar om en ville ha sådant. Dessa kunde också beställas direkt till rummet, vilket vi aldrig gjorde. Där fanns även ett ganska stort gym och fitness center med ett digert schema av allt från yoga och pilates till personliga tränare och en URFRÄSCH lunchrestaurang med mest vegetariska alternativ. Här åt jag till exempel en pumpaburgare för första gången. Samt en underbar quinoasallad och vego-tortillas och mmmm, massa gott. Detta ställe hade också tennisbanor, squashbanor, beachvolleybanor och massa lekgrejer för barn. Tex klättervägg och studsmatta. Efter några dagar blev dagsrutinen sådan att vi inte lämnade hotellets ägor förrän tidig eftermiddag, eftersom vi åt lunch här och barnen lekte.

Vi hyrde förresten en varsin barnvagn (via hotellet, kan inte NOG understryka hur underbart allt på hotellet var!) till ungarna efter några dagar! SÅ mycket lättare att ta med lite soltrötta barn uppåt och nedåt i backarna mot stranden och strandpromenaderna på så sätt. Visst kan en tre- och femåring gå själva, men en ska inte underskatta hur mosiga de blir av sol och bad och inte heller hur sjuuuuuuukt jobbigt det är att gå en kilometer i brant uppförsbacke. Vagnarna kostade 40 euro per vecka och modellen var Babyjobber City Mini, dvs maxvikt någonstans över 20 kilo. Utmärkt att lasta i inköpt vatten och vin från supermarket nere på stranden också.

Okej nu börjar jag tröttna på denna reseblogg. Men sammanfattningsvis kan sägas att vädret var toppen (om en gillar molnigt och varmt, det var cirka 25-30 grader i luften och sol och moln om vartannat och noll regn på hela veckan), resorna gick toppen, vi hann (valde aldrig) att göra några utflykter pga hade så underbart där vi var, det var säkert 25 grader i vattnet i havet, det var fina stränder (tips: Playa del Duque!) som våra barn tyvärr hatade pga hade roligare i poolen (samt blev rädda för vågorna en dag, tyvärr första), ingen blev sjuk, hotellets sängar var underbara, jag fick torrhosta av AC:n, flygen var i tid, vad mer brukar man rapportera om? Äsch, vi stannar där!

För den som eventuellt tycker att jag haft det lite FÖR härligt en vecka kan jag trösta er med att detta mötte mig vid lämningen i morse och därför är exakt all semesterfeeling borta och jag går nu runt i ångest deluxe. Hepp!

magsjuka

 

 

Att prata om den

Jag har ju egentligen inte pratat så mycket om boken som snart kommer att komma ut. Litegrann med vänner, och det är flera som har fått läsa den i olika versioner under tiden den har vuxit fram, men annars har jag skjutit på det så mycket det har gått. För att det känns så jobbigt, för att jag är nervös, för att jag inte tycker om att prata inför folk, för att jag tycker att boken kan få tala för sig själv när det är dags för den att komma ut. Vilket är i mars. Men i onsdags var det pressfrukost och jag intervjuades på en scen inför kanske…femtio? Sextio? Ännu fler? journalister av Jenny Strömstedt. Vi var sex “författare” (jo jag måste använda citattecken fortfarande för tycker liksom inte riktigt jag kvalificerar mig som författare ännu) och jag var fyra i raden. Hann titta på tre innan mig och bli ännu mer nervös. Men det gick ganska bra, i alla fall för att vara första gången, tror jag. Började inte gråta och skakade inte på rösten (tack gud för betablockerare), bara det kändes som en succé i sig. Kände det lite som att jag flöt iväg utanför kroppen och började prata om boken som en bok i sig, och inte mitt liv. Det kanske är så jag kommer att behöva förhålla mig till den. Vi får se. En kompis som är journalist satt i publiken och filmade ett litet klipp. Det kan man titta på här om man vill.

Nu är det fredag och Ivan har varit frisk hela veckan och jag städar undan det sista på skrivbordet och snart är det banne mig helg. Veckorna rusar fram. Jag hinner inte riktigt meeeeeeeeed. Men om en vecka drar vi till Teneriffa och jag längtar halvt ihjäl mig. Det var väl det, om det.

En helg modell tyngre

I helgen ramlade jag i mörkret i badrummet och slog i bakhuvudet mot handfatet. Det var oerhört fånigt, alltihop. Ivan hade vaknat ur en mardröm och var så hysterisk att jag behövde lyfta ut honom för att lugna sig en stund utan att väcka alla andra i rummet. Jag fick, sömndrucken och förvirrad, snilleblixten att sätta mig och vagga honom på toalettlocket (eftersom det är så oerhört lyhört mellan vardagsrum och sovrum hos mig). Tyckte också att det var en fin idé att inte tända i taket i badrummet utan att med honom vilt fäktande i mitt knä slå mig ned på toalettlocket. Det var bara det att i mörkret låg liksom inte toaletten exakt där jag trodde. Så ned på golvet for vi. Slog i bakhuvudet så det blixtrade framför ögonen gjorde jag. Sedan utbröt mer panik hos Ivan, som nu blev klarvaken, och en viss oro, hos mig. För det gjorde så jävla ont. Och en bula började bukta ut där bak. Somnade om efter en eller om det var två (!) timmars härj och sedan sov både jag och Ivan till tio på morgonen. Och jag vaknade med nackspärren från helvetet. Måste slagit i någon nerv eller så i fallet. Eller om jag sträckte mig. Bra i ryggen kändes det i alla fall inte. Idag, två dygn senare, är det lite bättre. Men helgen har ändå varit hemsk på ganska många sätt.

En vän dog i helgen. Jag har känt henne i femton år och tyckt oerhört mycket om henne lika länge. Vi har inte hunnit ses så mycket den sista tiden – hon för att hon haft två barn och en cancer att ta hand om. Jag för att… ja, det är väl det. Det är som att jag aldrig lär mig. Att samtidigt som tiden rinner iväg och jag försöker göra det bästa av varje dag, så pausar inte det där andra. Sjukdomar. Precis som alla andra gånger någon jag känner har dött så kommer beskedet så fruktansvärt plötsligt. Inte nu! Inte redan! Vi var inte färdiga! Det sista mellan oss är inte gjort! Vi har inte skrattat i en gemensam svart humor för sista gången. Vår sms-tråd skulle inte sluta här. Vi skulle ju ses mer, åtminstone en gång till, det här var inte planen. Har ägnat helgnätterna åt att gråta och förbanna mig själv som trots att jag borde veta bättre inte visste bättre. Nu har hon inte längre smärtor och hon slipper slåss mot en cancer som äter upp henne hur mycket hon än gör allt “rätt”. Men det är för jävligt och svartare än nattsvart. Det är det. Jag hatar döden. Jag är så trött på döden. Och i min skalle maler tankar på henne, på hennes man, på hennes barn, hela tiden.

En annan som hatar döden är Ivan. Just nu oroar han sig enormt mycket för att jag, eller han själv, ska dö. Först nu har han börjat fråga regelbundet: mamma, kommer jag dö? Och jag VET att det rätta här är att svara att ja, det kommer du, vi kommer alla att dö någon gång, så är det i livet. Men han blir så ledsen. Han gråter och blir knäckt och säger men jag VILL inte dö mamma! Jag vill inte att du ska dö! Och då vinner mitt kortsiktiga behov av att trösta honom så jag säger men inte nu, vi ska inte dö på länge. Jag hoppas att det är sant, förstås. Men det är en väldigt jobbig sak för Ivan att hantera just nu. Att alla kommer dö någon gång. Buuuuu.

IvanMamma

Att vara tre. Ej superlätt alla dagar.

Ibland känner jag mig så himla maktlös inför allt min son går igenom som jag inte kan lindra eller fixa snabbt. Att han har så mycket mardrömmar, till exempel. Att det som triggar honom i vardagen – att tappa saker, glömma saker (tex på förskolan) eller när saker går sönder – dyker upp i drömmarna och gör honom het förkrossad även där. Jag är fortfarande uppe två gånger per natt i snitt och nattar om honom. En nalle är borta bland alla kuddar och täcken och panik uppstår. En legogubbe är borta och han blir tröstlös. En bok går sönder och han kommer inte över det. Han tappar något i drömmen och hela sovrummet fylls av skrik och gråt. Samma saker händer i vaket tillstånd också och vi jobbar med det. Att saker går sönder ibland och då lagar man dem. Att man ibland glömmer sin favorittröja på förskolan men att man då kan hämta den dagen efter. Men han är känslostyrd, min unge och när han fastnar i sina känslor tar det tid att komma ur det. Jag hoppas så att det kommer att bli lättare för honom snart. Efter läggningen igår, då han grät både länge och väl för att det var dags för förskola igen (efter helgens paus), kom jag ut i vardagsrummet alldeles utpumpad. Ska det VARA såhär tungt, tänkte jag. Ska man behöva känna så där mycket jobbiga känslor inför att gå till förskolan om dagarna. (Obs: han har kul där. Men han hatar att gå dit. Han hatar att jag går och jobbar. Han vill vara med mig dygnet runt.)

Oh well. Nu till två barnrelaterade tips, eftersom helgen också innehållit några ljusa stunder. Anders Franzéns park i Hammarby sjöstad var UNDERBAR. Tänk ett Pettson och Findus-land eller Jan Lööf-värld med verkstäder och uppfinningar i ett barnvänligt “båtvarv” (vid sidan av alla vanliga parkgrejer som rutschkana och gungor och studsmattor osv). Och så Bergrummet på Skeppsholmen. Leksaks- och serieutställning. Så väl värd det relativt dyra inträdet (tror det kostasde 140 per vuxen men barn under 5 gick gratis). Fantastisk utställning för både stora och små. Ingen ville någonsin gå hem.

Satir över patriarkatet

Har ni sett denna ännu? Om inte, se och läs för all del beskrivningen under.

Ger och tar

Livet med en treåring going for four. Det ger och det tar, om en säger. Idag hade vi en underbar första timme efter hämtning och den spenderade vi hos barnläkaren. Inget är speciellt fel med honom alltså, men vi har ändå en remiss till en audionom för att kolla lite kring hans ljudkänslighet. Den har ju hängt med större delen av livet och jag har liksom både vant mig och anpassat mig till en tillvaro där jag typ duschar efter att han somnat (för ljudet av duschen ger panik) eller aldrig slår på en dammsugare när han är hemma (för ljudet av dammsugare… se förra parentesen) eller går på bio (samma parentes som ovan ja men ni fattar temat här nu va) och så har jag tänkt att det där växer väl bort. Somliga föds urkänsliga för ljud och andra inte. Men sedan har förskolan också meddelat att han inte riktigt kan vara med när de tex går på teater (pga ljud) eller när de har fredagsdisco (dont ask, it’s a thing) med andra avdelningen, eller ja… gör sånt som låter mycket. Min terapeut nämnde en gång att en av hennes cirka tio barn hade fått en utredning för sin ljudkänslighet när hen var liten och det hade varit fantastiskt för alla (minns tyvärr inte exakt varför men något med att ungen kunde höra utköra toner som vanliga öron inte hör och att kunskaper om den grejen hade gjort livet lättare på förskola och hemma och nu är ungen stor och lider inte längre, kortversion med reservation för att jag minns fel hehe) och rekommenderade mig att ringa och effektiv som jag envisas med att vara så gjorde jag det och ja, idag var vi där. Och fick en remiss. Det är högst troligen inget speciellt att göra åt saken. En får fortsätta med hörselskydd vid tex flygplansresor och att erbjuda lugnare miljöer osv. Men jag tänker att vi lika gärna kan kolla. Och det tänkte Ivans underbara läkare också, lyckligtvis, så ja. End of story. Nej förresten storyn var ju att vi hade en jättefin timme hos läkaren och i mataffären. Mmmm, treåringar på gott humör ändå. Sådana ljuvliga varelser. Låter det stanna där tror jag och skippar skildringarna av de hundrafemtio utbrotten som sedan följde. Det sista, för en kvart sedan, resulterade tyvärr i att han meddelade att han inte tänker vara min älskling längre. JAG HAR INGEN MAMMA OCH DU HAR INGEN SOOOON, ljöd det genom väggarna. Orsak? Äsch, jag tillät inte att gå upp ur sängen efter sagan och titta på film i soffan bara. Sådant svek. Sådan kränkning. Sådan bottenlös maktlöshet och sorg. Oh well jag meddelade att han när som helst var välkommen att ångra sig och bli min son igen och jag har gott hopp om att så kommer ske innan han somnar, men vi får se. Stämningen är inte på topp. Så kan vi säga.

Dödens temahelg

I fredags var jag på dejt! Eller okej vet inte om det kvalificeras som dejt eftersom det pågick mellan timmarna 17 och 19 (sharp) och kanske mer var som en “aw med lite mat till” men ändå. Jag fick äta (urgod) mat på restaurang och inte samtidigt tjata på ovilliga barn som kladdar och springer från bordet. Bara det! Och jag hann springa förbi en bokrelease snett över gatan från där vi åt. Plocka med mig ett ex av Om döden och landa i soffan hos Ivan klockan kvart över sju. Snabbt och effektivt ska det vara.

I lördags åkte jag, tillsammans med övriga medlemmar i min familj, till Skogskyrkogården. Det var ett tag sedan jag var där nu. Närmare bestämt ett år. Det var fint men också sorgligt. Både för att platsen ju är den där vi hade begravning och där många ganska tunga scener i min historia de senaste åren har utspelat sig, men också för att just Skogskyrkogården varit så… tongivande, tror jag är ordet jag söker, för mig. Under flera år innan allt det här med döden började för mig. Jag bodde där (bredvid), jag joggade där, jag kvällspromenerade där, det var liksom “min plats”. Och såhär tre år senare känns det som ungefär en livstid har passerat. Kontrasterna mellan nu och då blir liksom tydligare när jag är tillbaka på en plats som andas väldigt mycket då.

Jag tänkte på det första året vi bodde i Enskede, innan Ivan kom och innan han ens var påtänkt, på hur vi gick på Skogskyrkogården under Allhelgonahelgen och tyckte att det var så fint med alla ljusen. Det var så nära hem. Undrar om vi inte hade kaffe med i en termos rent av. Min bror och svägerska kom med, eftersom de fortfarande bodde i Stockholm då, det var ingen stor grej. Vi tände ett ljus för pappa, drog halsdukarna tätt om halsarna för det blåste, jag tog några kort som inte representerade hur fint det var i verkligheten, sedan promenerade vi via Ica hem till oss och lagade soppa och vin. Några vänner som också varit på Skogskyrkogården kom över. Allt var så… vanligt, då? Och såhär i efterhand känns det alldeles exotiskt. Min bror bor inte ens i samma ände av landet som jag längre. Aksel finns inte längre. Ivan är så stor att han springer upp och ned över kullarna med en tygkråka under armen och klagar på att det är tråkigt på kyrkogården. Vännerna jag umgicks frekvent med då hörs jag knappt med idag. Det är väldigt mycket som är väldigt annorlunda nu. Många saker som har förändrats på ganska kort tid, ändå. Det tänkte jag på i lördags. Utan att lägga någon särskild värdering i det. Livet hände och det gick fort. Skeenden komprimerades och saker som många människor är med om under decennier klämde jag in under tre år. Så blev det för oss.

På vägen hem köpte korvar för 35 kronor stycket till barnen, som var uttråkade och hungriga (och jag kallade korvförsäljaren en dödens snyltbagge) och sedan kostade vi på oss (barnen) en tårta (för 225 kronor, fick chock) som såg ut som en pumpa och på kvällen började jag läsa Isabelle Ståhls Just nu är jag här. På söndagen läste jag ut den och fortsatte raskt med Michel Fabers Undying: a love story. När Ivan helt oförhappandes bröt en trend och somnade före klockan åtta igår kväll firade jag med att se på Joan Didion-dokumentären på Netflix. Blev så inspirerad! Har bara läst hennes The Year of Magical Thinking innan och eftersom jag gjorde det under en period av livet som var ganska suddig har jag liksom tappat bort henne lite grann. Men nu blev jag så sugen. Vad hon kan formulera sig, denna kvinna! Och vilket liv hon har levt! Aaaaaah. Så glad att ha hittat lite tid och lugn i tillvaron för läsning igen.

Förresten så är det nu exakt två veckor till den allra sista punkten är satt i mitt eget manus. Hade mitt första (och sista) möte med min redaktör i morse. Nu återstår bara mindre textpill och sedan går den till tryck. (Fick till exempel veta detta i morse: att AMMA är en aktiv handling som den med tutte gör, barnet AMMAR inte, barnet BLIR AMMAD – well that changes a little i mitt eget manus så att säga ehehehe mvh skriver “Ivan ammar” cirka trettiotusen gånger i boken).

Sent ska syndaren vakna

Veckans tema: balansera på vabbens tunna linje och försöka rensa även i röran som tyvärr fortfarande lever kvar kring arvsskifte, överförmyndarnämnd, skatteverk och banker. Det faktum att jag och Ivans pappa inte var gifta, inte ägde något tillsammans (som tex bostad) och att Ivan därigenom är ensam dödsbodelägare med mig som förmyndare gör det hela lite svårjobbat. För mig och för de system som jag behöver styra med för att kunna genomföra ett arvsskifte, eller betala ett dödsbos restskatt, och tusen andra saker som är för tråkiga och byråkratiska för att skriva om här. Det har i alla fall tagit nästan hela veckan att ens närma mig besked från berörda instanser kring hur jag bör och kan gå vidare för att få till detta arvsskifte. Tre år efter att det borde ha hänt.

Såhär i efterhand kan man tycka att jag bara borde anlitat någon typ av familjerättsjurist men det har tagit närmare tre år för mig att ens orka sätta mig in i vad som behöver göras, så ja. Här står jag nu. Med vidimerade kopior på legitimationer och folkbokföringsregisterudrag och bouppteckningar och kuvert och bankmöten upp över öronen. Förstår inte hur det är tänkt att människor ska ta sig igenom den här typen av byråkrati, alltså jag anser mig ändå vara en person som 1. kan kommunicera obehindrat och läsa myndighetstexter samt 2. kan tala för min sak med myndigheter, och inte ens jag får klara svar eller signaler. Förstå hur det måste vara för den som har sämre förutsättningar än jag i en liknande situation? Det känns som ett systemfel ligger och pyr här. Det känns också helt orimligt att en Överförmyndarnämnd år 2017 inte ger personer som är beroende av dem en handläggare, alltså ett NAMN, att ringa eller maila? Att stå i kö och ställa invecklade frågor till olika personer på ett “kontaktcenter” och att sedan lägga på och fråga sig: vad hände nu? Skulle någon ringa upp mig? Alltså en kan ju ge upp för mindre. Och det har jag också gjort. I tre års tid. Men nu jäklar ska jag ro skutan i land, ett arvsskifte måste ske, och jag ska inte längre ha ansvar över ett dödsbos tillgångar som jag inte ens har behörighet att komma åt eftersom jag var sambo och inte maka. Pust.

Har köpt två böcker i veckan och efter jobbet idag blir det en till. Om döden, Just nu är jag här och en underbar liten diktsamling av Michel Faber som heter Undying: a love story. Hepp.

Halloween, the inverted version

Gött att kunna unna sig att vara parent of the year även detta års Halloween. Eftersom jag är mycket obekväm inför tanken på att låta en treåring i sällskap av femåring bege sig ut i porten och tigga godis av grannar men ovan nämnda tre- och femåring ändå peppat enormt mycket inför denna högtidsdag (I blame it all on förskolan) kom jag på snilleblixten (enligt mig själv) att göra en slags inverterad variant av jippot. Dvs: låta barnen klä ut sig och ha en varsin bunke med godis men att denna var till för att möta grannarnas barn, som säkert skulle komma och plinga på dörren någon gång under kvällen. Sagt och gjort. Utklädnaderna var på plats klockan fem. Middag intogs halv sex. Ett repetitivt tjatande startade där och då. “När ringer det på dörren” varvades med “När kommer grannarna” och i takt med att minuter och kvartar passerade ökade intensiteten och de anklagande stämmorna. När KOMMER de? Varför KOMMER de inte. Bunkarna stod redo. Utklädnaderna började klia. Det ditsmetade låtsasblodet på kinden började kladda över halsen. Ingen kom. Halv sju mutade jag dem med godis. Började dansa framför youtubevideos för att distrahera. Barnen lät sig både mutas och distraheras, men jag visste att respiten var tillfällig. Detta skulle inte hålla kvällen ut. Men så! Äntligen! Kvart i sju ringde det till slut på dörren. Barnen rusade dit med bunkar i högsta hugg.

Utanför stod… tre grannbarn. Eller jag vet inte om jag vill kalla dem barn för de var i det närmaste tonåringar. En peruk och solbrillor på den ene. En tyllkjol på den andre. Inte den mest avancerade halloweenutklädseln, så att säga. Men absolut. Bus eller godis sade de i alla fall. Och barnen sade GODIS! Och “barnen” i porten tog glatt för sig. Sedan gick de vidare. Och det var liksom det. Halloween 2017 går nu till handlingarna. Låtsasblodet var supersvårt att tvätta bort och Ivan började gråta för att han inte fick sova i sin skelettdräkt. Men äsch.