Nu har jag läst igen. Älskar, älskar, älskar att jag har börjat läsa på telefonen. Det gör underverk för mig som numera läser böcker på promenader, de underbara ca tre sekunder av lugn som uppstår när barnen leker för sig själva och jag får landa i soffan, på toaletten och vid de ungefär två timmar långa läggningarna som sommartiden tydligen gjort till standard i mitt hem.

Den här gången läste jag Rich Boy, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. En tjock jäkel, tror den var närmare femhundra sidor i bokform och 718 som e-bok. Boken handlar om tre generationer kvinnor, en mormor, mamma och dotter som liksom bär med sig, och skickar vidare, ett arv av tungsinne och oförmåga att älska. Eller inte oförmåga förresten, men de har sina svårigheter, det får man ändå säga. Kontaktlöshet mellan döttrar och mödrar, att födas in i sorg, att växa upp i dysfunktionella vuxenrelationer med misshandel, oförutsägbara vuxna, otrygga anknytningar och psykiska sjukdomar. Och vad det gör med barnet, som i sin tur sedan växer upp och inte vet vad nyckeln riktigt är och tvångsmässigt upprepar sina barndomstrauman livet igenom. Åh, denna bok var så tung. Och så vackert skriven. Avskalad och ren i språket, men det som sägs är allt annat än kritvitt. CRFN väjer verkligen inte för det allra svåraste. Vi snackar kvinnor (och män för den delen men denna berättelse är kvinnornas i första hand) utan änglavingar som alla har gemensamt att de har svårt att se poängen att leva utan sina män. Inte så mycket för kärlekens skull som för männens funktion som kryckor och stöttepelare, normaliserande av en kaosartad och poänglös tillvaro. Här ett utdrag om en av kvinnorna i boken, som precis fått barn.

”Marianne fick stanna på BB i två veckor på grund av infektionen. Hon hade eget rum och eget badrum. Hon tittade på sitt ansikte i spegeln. En mening kom till henne: Att bli mamma var bara ett nytt sätt att misslyckas. Hon förstod det direkt. Det var bara ett nytt sätt att göra fel på. En ny möjlighet att misslyckas. Marianne grät. Så pinsam hon var som var glad innan. Hur kunde hon vara så naiv? Självklart skulle hon inte älskas. Självklart skulle hon inte få älska. Hon var arg på sig själv. Hon var så tjock.”

Det jag tycker är imponerande med den här boken är tidsspannet, att följa tre generationers kvinnor som alla har enorm påverkan på nästa kvinna i berättelsens liv, är ödesmättat och väldigt starkt. Ibland är det så jobbigt att jag knappt orkar läsa vidare. Det gäller framförallt beskrivningarna av kvinnorna och deras små barn. Jag pausar, tänker ”fy fan”, tänker ”det här kan aldrig gå bra” och sen läser jag efter en stund igen. Och CRFN verkar inte sugen på att göra något gulligt lyckligt slut precis, det går mycket riktigt ganska dåligt. Ändå är kvinnorna – i och med att läsaren hela tiden bär med sig deras eget specifika bagage – så fint porträtterade. Icke-dömande trots handlingar som egentligen är långt ifrån okej.

”Det var tisdag. Marianne, Kaj och bebisen åkte och handlade. Inne på Obs! gick de långsamt omkring med kundvagnen. Kaj rullade barnvagnen och Marianne kundvagnen. De köpte tvål, makaroner, fisk, potatis, ärtor, morötter, selleri, mjöl, ägg, mjölk, fläskkotletter, senap, barnolja, blöjor.

Kaj var lugn, på sin höjd fundersam, som om han inte laddade situationen med något alls. Det gav Marianne en slags tillförsikt. För så här var det: Kaj bestämde hur Marianne skulle må. Att slå upp ögonen på morgonen var ett lotteri. Om Kaj var där, vill säga. Om han var glad, var hon glad. Då hade de det bra, ja bättre än någon annan. Då pratade han om vad som stod i DN fast inte på det paranoida sättet, utan på det intresserade sättet. Om Kaj vaknade arg, då var inte Marianne säker. Då kunde vad som helst hända. Hon var alltid rädd och de gånger då hon inte var rädd kände hon att hon hade kommit undan. Men det var inte upp till henne hur hon skulle må, utan det bestämdes som på ett huvudkontor ovanför hennes huvud. Vardagarna var bara olika surprisepartyn.”

Marianne är för övrigt mitten-kvinnan i boken. Dottern till den äldsta och modern till den yngsta. Och den för mig absolut tyngsta delen att läsa i boken. När vi kommer fram till Annikas, den yngstas, berättelse, känner jag ganska mycket igen mig. Det handlar om Stockholm och personer jag känner eller känner igen, ett frilansliv och scrollande på sociala medier i telefonen.

”Annika hade blivit behandlad som skit av sin mamma, och därför passade det i en slags osynlig vågskål att Annika fick behandla någon annan som skit? Det var grumligt. Annika levde sitt liv efter den känslan. Det var inte riktigt så matematiskt, men upplevelsen av att vara ett offer gjorde liksom Annika berättigad som förövare. Inte medvetet, men känslan av att aldrig ha fått tillräckligt kunde Annika lätt hitta och koppla på. Annika kunde i livets ekvation kräva allt av Johan och inte ge något tillbaka och den skulle ändå lösas ut. Johans dåliga samvete för att tillhöra de privilegierade i samhället passade in där. Även Johan tyckte att det inte var mer än rätt att han skulle betala tillbaka, bland annat till Annika, för att han hade haft ett bra liv. Han gjorde alla matinköp, utförde allt arbete i hemmet och betalade hela hyran. Den andra anledningen till att Annika behandlade Johan som skit var skitigare. Den var plump. Det var för att Annika var mindre kär. Den som är mindre kär får makt.”

Min enda invändning mot den här boken är att sista delen kändes aningen lång. Eftersom den av någon anledning var lättast för i alla fall mig att läsa gjorde det iofs inte så mycket. Jag tyckte mycket om den här historien. Den fick mig att tänka, känna, må dåligt, fundera. Och jag vill ge CRFN en stor applåd för både sitt språk, sin ambition och sitt mod. Den här boken duttar INTE bara på ytan.

Stort tips inför sommaren om du vill lätta upp det där roliga och lättuggade du kanske vanligen läser i hängmattan.