Så många saker händer parallellt att det nästan bara är den här stunden, den då ivan sover bredvid mig i mörkret och den vän som för närvarande sover över antingen gått och lagt sig också, eller sitter uppe och jobbar, bara den stunden har jag riktigt för mig själv.

Jag är fortfarande extremt rädd att vara ensam. Rädd för alla timmarna en dag innehåller och hur jag ska spendera dem. Rädd för att inte orka vara en närvarande mamma åt ivan, att fastna i tankar eller brista i hulkgråt när han är med och vi är själva, eller bara vara fjärran. Eller att vara helt oskyddat utelämnad åt alla tankarna, för den delen.

På tal om fjärran, det är jag nog fortfarande, flera gånger om dagen. Fastnar mitt i en mening och börjar tänka. Fastnar mitt i en tanke och börjar prata. Går för att göra något i köket men när jag är framme har jag glömt vad det var. Det ständiga sällskapet är en stor trygghet och tröst. Undrar hur länge de kommer stanna kvar? Undrar när det är tänkt att jag ska börja fungera normalt igen? Sova ensam? Laga mat? Handla? Kanske snart? Man vet inte. Så sjukt mycket som har hänt på bara en vecka ändå.

Idag grät jag till exempel bara en gång på hela dagen. Rekord. Att denna gång var vid tillfället då en outfit att följa med min döde man ned i graven skulle väljas ut, ja men det kan vi bara som hastigast nämna. Orkar ej gå in på det.

Vad annars består dagarna av? Att ta emot blommor, sms, kort och brev fortfarande. (Tack för allt.) Att äta frukost lunch och middag. Att svara på en del samtal och en del sms. Helt vanliga ivan-göromål (läs: blöja äta lägga osv). Att formulera en bytesannons för lägenheten. Att maila med kvinnan som ska leda begravningen om tider då vi ska ses och prata. Att maila med vänner till Honom (OBS menar min sambo och inte gud nu, det blir en borgerlig begravning) och be om små minnesbilder/historier/anekdoter att dels ge till officianten, dels spara i ett arkiv åt ivan. Att – mitt i allt det stora – lägga brev med kläder som sålts via Tradera (från tiden innan allt sket sig) på brevlådan. Prata med en handläggare på polisen om obduktionsrapporten och det faktum att vi ännu inte vet vad som hände och inte kommer veta på månader. Lite så.

Ikväll pratade jag och Frida (kvällens översovare) om mitt förhållande till döden. Att det alltid varit odramatiskt på ett sätt. Eller, utan skygglappar i alla fall. Eller att jag liksom alltid varit förlikad med att den finns där i periferin och kan slå till och att nej, livet är inte rättvist någonstans.

Orättvist är för övrigt ett ord som förekommer i nästan alla sms och brev och kommentarer jag får. Det är så orättvist, det som hänt mig. Jag håller förstås med om det. Det ÄR sjukt orättvist. Men just rättvist har jag liksom aldrig riktigt haft några illusioner om att livet är, inte på länge i alla fall. Kanske har jag gått och blivit cynisk med åren. Kanske är det en skyddsmekanism att inte hitta till en ilska över att livet är orättvist.

Missförstå mig inte. Jag hatar vår situation just nu. Jag hatar att den finaste människan jag vet inte är hos mig mera. Jag hatar att det hände mig – igen, på ett sätt. Jag hatar hela framtidsmecket och att allt blev så sjukt svårt och tungt. Att jag plötsligt är rädd för att vara ensam i kombination med en framtid som åtminstone vissa delar kommer vara ensam vare sig jag vill det eller inte. Hatar hatar hatar. Men just orättvist är liksom ändå inte ett ord jag tänker på speciellt ofta. Det kanske kommer.

Frågade min styvmamma, som ju förlorade min pappa när min lillasyster (nu 18) var i Ivans ålder, om hon tröttnade på att vara den alla tyckte synd om efter ett tag. Hon svarade att jo, så till den milda grad att hon bytte stad när min syster var fyra år. Undrar om jag kommer känna så. Alltså just nu tycker jag att jag är mycket väl värd att tyckas extremt synd om. Men sen. Om några år. När jag och ivan hänger i nåt gäng. Eller jag kanske går ut och dricker vin. Eller vad vet jag, vid NÅT tillfälle bara. (Jag har ju då för avsikt att komma tillbaka från denna sorg och ge mig själv och ivan en himla bra framtid, om det nu råder något tvivel om detta). Kommer ni viska om mig då, att det där är hon vars sambo dog i sömnen? Henne är det riktigt synd om. Fatta grejen. Tur att det inte händer mig. Osv. Kommer ni vara extra försiktiga med mig, och kommer jag gilla det? Eller blir jag obekväm?

Den som lever får se, tänkte jag skriva vilket – inser jag nu – är sjukt osmakligt. Men min hjärna fungerar inte helt och hållet just nu, så jag är ursäktad.