Okej, nu har vi försökt det här med Luciatåg på förskolan i tre år och nu känner jag mig till slut erfaren nog att säga att nej, det funkar inte för alla barn. Det funkar definitivt inte för mitt barn. Och det känns lite pressigt att vara den där föräldern med det där nästan enda barnet som konsekvent vägrar att delta i allt vad luciatåg inför applåderande storgrupp föräldrar heter. Kände det på mig redan när inbjudan kom i mailen tidigare i höstas. Kände det ännu mer på mig när Ivan upprepade gånger den senaste veckan deklarerat att han inte tycker om (nej förresten, han säger “hatar”) att öva på sångerna på förskolan och verkligen inte har för avsikt att framföra dem inför publik. Men tja, det var ju liksom ett happening, alla föräldrar var bjudna, en del skulle ta med sig far- och morföräldrar också, och jag hade inte hjärta att låta Ivan vara den enda i gruppen som inte hade föräldrar där eller utklädningskläder redo i lådan i förskolehallen, så vi körde på. Jag sprang från jobbet och anlände i tid. På förskolegården ett femtiotal föräldrar. Kanske fler. Fem minuter innan det var dags för barnen att tåga ut öppnas dörren till hallen där 30 barn stod samlade och kämpade på med att forma ett tåg, stack en pedagog ut huvudet och vinkade till mig. Ivans mamma, gestikulerade hon, och jag vinkade tillbaka. Mellan hennes ben i dörren slinker då en stressad Ivan ut. Gråtande med en för liten (fail på mig) tomtemössa över huvudet. Han kastar sig i min famn och slutar gråta men vägrar gå in igen. Och snart kommer tåget ut. Jag gör ett halvhjärtat försök att ansluta i tåget med Ivan i handen, men han vill inte vara där. Han vill sitta vid sidan av och ser mycket olycklig ut under den kvart hans kompisar sjunger för sina föräldrar.

Och så får det väl vara. Det är väl okej. Luciatåg och publika framträdanden passar inte alla barn. Det vore omänskligt att tvinga honom att stå där. Men det är inte utan att det kniper lite i hjärtat varje gång det händer, det är något med ett slags utanförskap (som förmodligen speglar mina egna känslor och värderingar) och att inför allmän beskådan behöva vara den där som inte vill, inte vågar, den som blir ledsen och springer iväg. Vet inte ens om Ivan tänkte på det. Det kanske bara var jag. Oh well. Ett år till nästa vända!