Ivan har influensa nu. Oj vad han har influensa. Natten mellan onsdag och torsdag kände jag på honom (i vanlig ordning, tror jag sträcker ut handen och känner på honom i snitt några gånger varje natt, alla nätter) och han var plötsligt skållhet. Flämtande liksom. Vaknade tidigt på torsdagen och grät i princip från första minuten. Klagade på ont i magen och var superynklig. Så jag sjukanmälde mig (eller nej, jag anmälde vab om vi ska vara noga) och placerade oss i soffan. Där har vi blivit sedan dess. Utan ljusglimtar. Nu var det tre vintrar sedan han sist hade influensa och detta är en ny erfarenhet för mig. Mest eftersom han kan prata. Och gnälla. Och gny. Och klaga på magsmärtor och ont i huvudet. Jag får inte lämna hans sida ens en minut så detta innebär att jag är en ganska ofräsch person precis just nu. Luktar inte hallon, om en säger. Och Ivans feber består. Fjärde dygnet nu. Jag är sååå rastlös och otålig, varje kväll vi lägger oss tänker jag IMORRN, då vaknar han feberfri. Och så blir det inte. Hör berättelser om andras barn som haft feber i tio dagar i sträck och fattar inte hur de orkat ta sig igenom allt. Sån hemsk mix av oro, försök att få i vätska, försök att truga med glassar och mackor och ibland en shot febernedsättande. Idag, fjärde dagen, skiner solen och jag funderar på om det är bad parenting att packa ned honom i en vagn med filtar och kuddar och låta honom sova en stund i friska luften. Han verkar inte helt opeppad på idén. Vi har sett precis allt på barnkanalen och Netflix vid det här laget. Det enda som får honom att le pyttelite i ena mungipan är det faktum att det är Melodifestivalen ikväll. Vågar inte paja hans leende med information om att han förmodligen kommer sova då.

Nästa vecka kommer min bok ut i handeln. Delade känslor inför detta, men på ett sätt bra med sjukt barn. Hinner inte våndas så mycket.