Träffade en jättesympatisk läkare idag. Inte. Elva dagar efter att jag hittat min man död i sängen och tio dagar efter att min vän, eftersom jag inte orkade själv, ringde och förklarade läget och bokade tid med honom idag, tyckte han att en lämplig inledningsfras var: “jaha vad vill du ha hjälp med då”. Jag tystnade och sjönk ännu djupare ned i stolen där jag redan hade rätt krum ställning, om en säger, och sade “menar du att du inte vet varför jag är här” varpå tystnaden lade sig över rummet. “Minnet är kort”, sade läkaren torrt varpå jag insåg att han inte någonstans noterat i vilket ärende min tid hade bokats, så det var väl bara att börja berätta igen. “Jo jag är här för att min sambo och pappan till min åtta månader gamla son dog i sömnen för elva dagar sedan”. Tystnad i rummet, igen. Inget deltagande, inget beklagande, ett tomt stirrande på mig som såg ut att betyda “jaha, och vad vill du mig?”. Jag lät det vara tyst, orkade inte ansvar för stämningen i rummet. Frågade “har du något minne av att detta telefonsamtal skett ens” varpå han sade “ja hmm ja du ringde mig kanske där för två veckor sedan va”. “Nej det gjorde jag inte för jag orkade inte ringa någon då eftersom jag låg och grät i en vecka eftersom MIN SAMBO DOG PLÖTSLIGT I SÖMNEN”.

Hur som helst. Han frågade mer eller mindre rakt ut vad jag ville och jag sade att jag behövde få vara sjukskriven en tid. Han frågade hur länge. Jag sade “inte vet jag, jag vet inte hur sorg och kris funkar, jag har aldrig förlorat någon på det här sättet förut, jag vet bara att jag inte alls är arbetsför och jag har en unge som inte har dagisplats och jag måste ha hjälp faktiskt”. Läkarn ba “sorg är ingen sjukdom, det heter krisreaktion i så fall.” Sedan skulle jag beskriva vad det var jag inte klarade av i min vardag just nu och jag berättade att jag har vänner och familj som bor hos mig och hjälper mig handla och laga mat och städa. Läkaren bara “vänta prata inte så fort… handla… laga mat… vad sa du mer att de gjorde?”. Jag tystnade igen. Tänkte att det var ett dåligt skämt, detta, precis som det mesta i mitt liv på sista tiden. När inget kunde bli värre så ringer det på telefonen hos läkaren och han ba PLOCKAR UPP LUREN NÄR JAG PRATAR och börjar prata själv?

Alltså herreguuuuuuuud. Måste anmäla detta till någon väl?

Mvh sjukskriven tjej pga akut krisreaktion i två ynka veckor till.

*skyndar mig att bli glad och arbetsför igen*