Jag har ju egentligen inte pratat så mycket om boken som snart kommer att komma ut. Litegrann med vänner, och det är flera som har fått läsa den i olika versioner under tiden den har vuxit fram, men annars har jag skjutit på det så mycket det har gått. För att det känns så jobbigt, för att jag är nervös, för att jag inte tycker om att prata inför folk, för att jag tycker att boken kan få tala för sig själv när det är dags för den att komma ut. Vilket är i mars. Men i onsdags var det pressfrukost och jag intervjuades på en scen inför kanske…femtio? Sextio? Ännu fler? journalister av Jenny Strömstedt. Vi var sex “författare” (jo jag måste använda citattecken fortfarande för tycker liksom inte riktigt jag kvalificerar mig som författare ännu) och jag var fyra i raden. Hann titta på tre innan mig och bli ännu mer nervös. Men det gick ganska bra, i alla fall för att vara första gången, tror jag. Började inte gråta och skakade inte på rösten (tack gud för betablockerare), bara det kändes som en succé i sig. Kände det lite som att jag flöt iväg utanför kroppen och började prata om boken som en bok i sig, och inte mitt liv. Det kanske är så jag kommer att behöva förhålla mig till den. Vi får se. En kompis som är journalist satt i publiken och filmade ett litet klipp. Det kan man titta på här om man vill.

Nu är det fredag och Ivan har varit frisk hela veckan och jag städar undan det sista på skrivbordet och snart är det banne mig helg. Veckorna rusar fram. Jag hinner inte riktigt meeeeeeeeed. Men om en vecka drar vi till Teneriffa och jag längtar halvt ihjäl mig. Det var väl det, om det.