Idag när ivan sov passade jag på – det är så sjukt att jag passar på att sörja / gråta / leva ut känslor men fuck it, nu är det så – att skriva ett långt brev till min sambo. Det var tänkt som ett underlag till kvinnan som ska leda begravningen till att börja med. Men det slutade som ett tre sidor långt brev, en hälsning från mig och där jag står nu, ett litet bokslut över våra år tillsammans, en hel del om varför jag älskade honom och vad jag uppskattade honom allra mest för, några minnesanteckningar över vem han var för mig, vilka vi var och blev tillsammans på vår resa. Skrev och skrev och skrev och tårarna forsade och det var ett ganska tungt men också fint ögonblick, för det var lite som att vi var nära varann igen. På något sätt. Han är så närvarande och färsk i mitt minne att det ibland nästan känns som att han är här. Jag vet redan vad han skulle tyckt om det ena eller det andra. Han bor fortfarande i mig och i det här hemnet. Och, om jag trodde på en himmel eller andar eller något annat så tror jag att han hade varit glad nu, ändå. Glad för hur vi hankar oss fram förstås, men allra gladast för hur bra ivan trots allt som händer i mig och omkring oss, ändå verkar må i detta.
“Ni skyddar honom” sade min terapeut i måndags och jag svarade “jag hoppas det”. Hon sade att jag inte behöver hoppas, att det är precis vad vi gör och att det fungerar. Jag och mitt nätverk har ställt oss i en tät och trygg ring runt lilla Ivan och jobbar metodiskt vidare för att hans dagar ska bli trygga, roliga och så lika hans tidigare liv som möjligt. Hittills tror jag verkligen att det har funkat, eller hur man nu säger. Inte mycket “funkar” väl egentligen i en sådan här situation, men ni fattar? Han är glad liksom. Sover regelbundet. Äter mycket. Leker och kryper och far runt. Skrattar mycket. Han är mitt allt och exakt hela min mening just nu. Det kommer nog vara så ett tag framöver.
Recent Comments