Aj överallt

Då var första gråtlämningen avklarad. Eller avklarad och avklarad förresten, det var väl egentligen ingen av oss som “klarade” den speciellt bra. Jag ville göra ett tydligare avsked idag, och gick in och sade hejdå en extra gång när han lekte med en balkong. Han tog tag i mig med förtvivlan i blicken och började skrika MAMMA MAMMA MAMMA om och om igen medan tårarna sprutade. Jag sade “glatt” att mamma kommer snart och att nu ska du få leka med Katarina och kompisarna en stund. Men det hjälpte ju inte förstås. Han gallskrek och försökte springa efter mig när jag gick. När jag satte på mig skorna i hallen hörde jag hans skrik, det lugnade sig inte. Jag kikade fram bakom en dörr och såg honom försöka springa ifrån pedagogen som skulle trösta, men halkade i farten och ramlade. Gråten eskalerade ännu mera. Jag gick. Alltså det hade inte blivit bättre om jag gått in, tröstat och sedan fem minuter senare försökt gå igen. Väl? Eller? Är det vad jag borde gjort?

Här sitter man nu då. På tunnelbanan mot jobbet. Känner sig som en skurk och svikare. En som liksom jobbat 18 månader på anknytning och trygghet o h förtroende, ett slags “mamma finns ALLTID här för dig” och lite extra så efter att pappa plötsligt försvann. Och så känns det som allt förstörs precis just nu, genom det här som han tvingas utsättas för. Enda trösten: mamma kommer faktiskt tillbaka. Om några timmar är jag där igen. Hoppas han kan förstå det till slut. Det är inte permanent, det är för en stund.

Känsla dag 5 under inskolning är alltså ganska så hemsk. Skulle vilja sms:a och ringa och höra att han är glad igen men vågar inte störa.

Inskolning: dag 4 (fattar nu)

Är så glad att denna dag är över alltså. Säger det igen: trodde ALDRIG att det skulle kännas så här tufft och maktlöst och känslomässigt och jobbigt att lämna honom på förskolan. Jag älskade dagis när jag var liten! Jag tycker den här förskolan verkar toppen, med mycket kompetent personal och fin pedagogik. Ändå gjorde det ont i mig exakt hela dagen när jag satt där på jobbet. Se inlägg nedan och höj upp med några tusen procent, typ. När de skrev att jag skulle komma halv tre och inte två kändes den där sista halvtimmen evighetslång. Stod sista kvarten utanför förskolegården och bara väntade, minuterna kröp fram. Men så fick jag gå in till slut. I hallen stod ett gäng förvirrade 1,5-åringar och väntade på att pedagogerna skulle få på dem alla skorna för att gå ut på gården. De hade just haft frukstund inomhus, och vaknat för mindre än en timme sedan. Jag såg min rosiga unge som hade tårar på kinderna, hade nyss varit ledsen och var det lite fortfarande, och ville typ kasta mig över honom, över alla andra barn som var i vägen, och ta honom därifrån utan att ens säga hej då till personalen. Men det gjorde jag såklart inte. Jag tog upp honom och tröstade (han var ledsen för att det var trängsel och många barn och många ljud på samma trånga utrymme) men frågade samtidigt hur dagen gått. Bra, tyckte pedagogerna. Hon som hette Katarina hade varit Ivans person hela dagen. Han hade sovit bredvid henne och suttit i hennes knä under vilan, tills han somnade. Hon hade hållit sig vid honom större delen av dagen och sett till så han fått lite lugn och ro när det behövts. Hon ursäktade de korta sms:en och sade att det varit lite hektiskt under första dagen, med alla tretton barnen, och jag skämdes att jag försökt få kontakt flera gånger. Självklart ska alla barnen gå först, sms:a och mms:a får de göra om det blir tid över. Jag bad också om ursäkt för detta, att jag sms:at, och tackade innerligt för att hon fanns och varit där för honom. Hennes jobb, javisst, men jag är så lättad att veta att han har någon som han knyter an till, som finns där för honom. Åh underbara förskolepersonal, vilka hjältar ni är.

Hur som helst. Eftersom han var lite ledsen och lite rosig och lite snorig och lite trött när jag hämtade honom visste jag inte hur jag skulle fortsätta vår eftermiddag på bästa sätt. Frågade om han sovit mer än en timme och de gissade på ungefär en och en halv. Det hade varit lite kaotiskt vid vilan såhär första dagen, och några föräldrar hade ringts in för att hämta tidigare, men Ivan hade ändå tagit det ganska lugnt. Ätit lite dåligt, men somnat på vilan och sovit en god stund. Så jag tänkte äsch, vi gör vårt vanliga fast lite lugnare. Gick till en park och mötte Adam och Ola och Emelie och barnen. Köpte mjukglass i solen och pratade lite. Jag promenerade till Björns Trädgård en sväng. Sedan ned till Bjurholmsplan, dit farmor anslöt för en stund i parken. Ivan var strålande glad, pratade och sorterade pinnar och stenar och gräs i tre olika hinkar. Visade farmor lite olika trick han lärt sig sedan sist. Sjöng en ny version av Bä bä vita lamm som han lärt sig på dagis (okej det nya är att man sjunger YÄH efter helgdagsrock åt far – YÄH – och söndagskjol åt mor – YÄH osv, inte så avancerat men så gulligt att det redan fastnat). Snoret rann men han var pigg och verkade inte speciellt sviken, traumatiserad eller arg på mig. Så härlig insikt. Vid sex åt vi middag på Lisa och Rubens bakgård och vid sju rullade vi hem, jag och Ivan. Jag pallade inte att vara längre ifrån honom än cirka en centimeter så större delen av läggningen skedde i min säng. Inte förrän han började andas lite tyngre och nästintill somna lyfte jag över honom till sin säng. Där ligger han nu.

Första dagen utan mig på förskolan är därmed avklarad. Så skönt att det är över. Nu återstår bara en jävla massa fler dagar med lämningar och hämtningar. Har redan ångest inför morgondagen. Ska försöka göra ett lite tydligare avsked då och förväntar mig en svårare lämning än den idag.

Tänk att det här barnet fått mitt hjärta såhär fluffigt och mjukt och att det skulle kännas så oerhört svårt och onaturligt att vara utan honom ens för några timmar? Trodde inte det. Alla hade ju beskrivit det så, men alltså jag fattade inte. Nu fattar jag.

På bilderna nedan: snorigt barn innan lämning och gråtfärdig morsa efter lämning.

Första lämningen

Här sitter en person på sitt jobb med nervösa svettningar och jordens ångestpåslag och känner sig som en jävla svikare som lämnade barnet på förskolan i morse och bara DROG. Alltså, gud vad ont det gör i mig? Plus det river och rister i mig av att inte veta hur han har det, jag har skickat ett sms till Mollberg (Ivans avdelnings mobiltelefon) för att fråga om det går bra (det blev vi uppmuntrade att göra såhär i den nervösa inskolningsveckan) och har inte fått svar på en halvtimme. Jag har alltså ingen som helst aning om ifall det går bra eller om Ivan står och gråter helt ensam i ett hörn av förskolan, båda möjligheterna finns. Och – jag VET att pedagogerna är proffs och de verkar jätteduktiga och allt det där, men de är så få. Tre stycken. Och barnen är så många. Tretton stycken som samtliga ska lämnas ensamma på förskolan utan sina föräldrar just idag. Nej alltså usch. Mår verkligen inte bra just nu. Och jag vet också att jag är en av alla tusentals föräldrar som känner exakt likadant i de här tiderna precis just nu, men det gör inte saken bättre.

Vad jag däremot vet är att både Ivan och jag vaknade alldeles tjocka i halsen och förkylda i morse. Vi hann alltså vara friska tre dagar på förskolan, och sedan smällde det till. Även en av pedagogerna var smittad i morse. Liksom åtminstone tre av de andra barnen. Ivan som fortfarande har tandsprickning stoppar ju fingrar och leksaker i munnen och äter andra barns riskakor och tja, det här är inget vi kan stoppa tänker jag. Det kommer vara såhär nu. Men det kändes inte toppen att lämna en alldeles snorig liten figur där i morse (även om flera andra också var det). Allmäntillstånd var dock gott och ingen feber, så jag följde förskolans rekommendationer och lämnade. Följde även deras rekommendationer och gjorde en “kort och positiv” lämning vilket i praktiken innebar att jag spelade teater, mitt allra bästa spelade jag.

Vi kom dit kvart i nio och då var bara fyra barn i lokalen. Bland annat Ivans favoritbarn i gruppen, en tjej som heter Alice och fyller år samma vecka som Ivan och verkar alldeles precis lika långt framme i utveckling (motorisk, tal osv) som han. Plus att hon är som han – en ganska “mild” personlighet som gärna leker där det är lite lugnare stämning, inte dyker ned i de mest röjiga grupperna utan hellre går runt där det är lugnt och småpratar. Tror Ivan liksom förstår sig på henne, de jobbar på samma sätt, och Ivan har redan börjat säga ALICE! HEJ! när hon kommer fram. Hon var alltså redan där och lämnad när vi kom, och glad, så Ivan höll sig i närheten av henne och jagade nån ballong som dagen till ära fanns i lokalerna. Ett av de yngre barnen satt och grät i en pedagogs knä och verkade inte speciellt sugen på att ta emot vare sig tröst eller klappar från pedagogen. Ett tredje barn tultade också runt med ganska lugn inställning till saker och ting. Jag kramade Ivan och sade att nu går mamma och jobbar en stund och att han får ha så roligt när han leker med Katarina, Fanny och Olivia (som pedagogerna heter). Han tog emot min kram men gick vidare mot ballongen. Jag är inte säker på att han fattade att jag gick, men jag gick. Var det ett för otydligt avsked, tänkte jag direkt när jag gick? Men hur hade det blivit om jag liksom jagat honom och bara MAMMA GÅR NU, FATTAR DU ATT MAMMA GÅR NU? Förmodligen inte bättre? Men kanske att han hade varit säkrare på upplägget? Åh, att sånt här skulle kännas så svårt? Jag vill bara förtrolla mig till en fluga som sitter där på förskolans vägg och kontrollerar att de SER mitt barn, TAR HAND om honom om han blir ledsen, HJÄLPER honom att äta maten och dricka vattnet, TRÖSTAR honom snabbt om han får för mycket intryck och blir ledsen, SNYTER hans lilla rinniga näsa och tja, SER SER SER mitt barn.

Men det går ju inte. Så jag sitter på jobbet, väntar på sms från föskolan, är skakig i hela kroppen och inuti snurrar det, jag vill gråta och åka och hämta hem honom, men försöker skriva en text och väntar på att klockan ska bli tolv och att jag får åka och hämta hem honom.

Inskolning: dag 3

Natten till idag var sprängfylld med mardrömmar och nattliga utrop, uppvak och härj. En naturlig bieffekt av förskolestart, tror jag? Följaktligen var både jag och Ivan trötta redan då vi steg upp strax före sju, och inte blev det så mycket bättre av att komma till förskolan. Idag ville inte Ivan vara här, gnällde och grät vid minsta motgång redan från att vi kom och gick gång på gång till ytterdörren och ropade HEDDÅ till alla andra. Han ville ut, bort och hem, men det gick ju inte för sig. Så vi blev kvar, kämpade oss igenom förmiddagen, Ivan bodde mest i min famn eller på min höft. Vid lunchen ville han inte äta en endaste sked av potatissoppan, en liten tugga macka var allt som gick ned. Och så var det dags för vila igen då. Kvart i tolv började vi försöka. Jag var helt inställd på att få gå ut och gå men tänkte att så länge han inte jagade upp sig till alltför stor sorg och gråt så skulle jag vara kvar i rummet. Ivan klättrade runt nära dörren ut, men var liksom inte upprörd. Mellan varven försökte han till och med lägga sig och brottas runt med kudden. Ett efter ett av de andra barnen slocknade. Inte mitt. En mamma gav upp och gick ut, men till slut sov de andra elva. Lugnet infann sig och så skedde det makalösa: Ivan lade sig ned och blundade och somnade. En timme efter att vi börjat försöka. Något barn hade förresten redan vaknat och gått upp. Det var halleluja-moment i min skalle och jag firade med en snabb kopp kaffe i köket. Sedan gick jag in och satte mig hos Ivan igen, och här sitter jag nu. Som en lejonhona vakandes över mitt barn som snart sovit en timme men tyvärr verkar börja vakna. Det röjs en del utanför, tror tio barn är vakna och härinne ligger tre. Jag hoppas ändå på en halvtimme till, hoppet är det sista osv.

Inskolning: dag 2

Ännu en dag till ända, ännu en kväll då jag är så trött att ögonen nästan faller ihop och kroppen längtar in till sovrummet, där Ivan nu sover, för att få vila, sova, blunda, inte röra mig, inte tänka. Jag vet inte om det är själva inskolningen som gör mig så trött eller att någon reaktion på senaste månadens dåliga sömn liksom kommit såhär i elfte timmen? Jag lägger mig mellan nio och tio och bara sover sover sover, så mycket det går. Det är ganska skönt. Men lite fattigt, sådär inspirationsmässigt, förstås. Men men, kroppen säger sitt och det är bara att lyssna. Men nu var det ju inte mig det skulle handla om.

Idag gick vi till förskolan så vi kom dit en kvart före de andra. Det var inte exakt planerat, men nu blev det så, och i stället för att leka utomhus på gården valde jag att gå in så att Ivan fick lite extra tid att bonda med pedagogerna innan alla andra trillade in. Jag tror han behöver det, Ivan alltså, att få hänga i lite lugn miljö med de tre vuxna som kommer att vara hans trygghetspersoner om dagarna när jag inte är där längre. Under den kvart vi var där i morse lekte Ivan med en burk med snäckor och vi tränade samtidigt in pedagogernas namn då han gick och bjöd frikostigt på snäckor åt höger och vänster. Ska FANNY få den här, frågade jag, och Ivan gick fram till Fanny med en snäcka. Men ska inte OLIVIA få en också, frågade jag, och jovisst skulle Olivia få en hon också. Och var är KATARINA, frågade jag, och så vidare. Så höll vi på. Efter en liten stund kom ytterligare ett barn och placerade sig genast vid snäcklådan. Ivan och det barnet interagerade fint, bytte snäckor med varandra. Sedan kom ett till barn, och ett till, och när de var ungefär fem runt lådan med snäckor tyckte inte Ivan att det var roligt längre. Det blir liksom för mycket att ta in samtidigt, han är inte så bra på att ta för sig och köra på utan börjar iaktta och lyssna och hålla koll på alla andra, och så slår det lite slint i skallen och han blir ledsen och söker upp mig. Så vi gick in i andra rummet och byggde klossar. Snart var det massor av barn och föräldrar där också, och samlingen började. Tätt följd av frukt- och riskakestund. Stämningen vid dagens samling var mycket lugnare än igår och jag märkte även på Ivan att han hanterade det hela mycket bättre. Känns skönt att notera framsteg.

Efter frukstund lekte alla inomhus en stund och precis som igår handlade det för Ivans del ganska mycket att hitta lugnare platser när det blev för många barn omkring honom. Speciellt sådana barn som röjer och tar i med rösten, som trängs och knuffas. Han har en bit att gå när det gäller att hantera det utan att bli orolig och ledsen, så att säga, men han kämpar på så himla fint. Vid halv elva gick alla barnen ut och då dröjer Ivan gärna kvar och leker ensam i rummet en stund, han blommar verkligen upp så fort det är lite tomt och lugnt i lokalerna igen. Nedan en kort snutt på detta.

På gården var det kul och precis som igår valde Ivan att hänga vid en träbil som han låtsades köra. Han åkte rutschkana några gånger och sedan var det sångstund i sandlådan igen. Ännu en gång skrek han EN GÅNG TILL och applåderade i mitten av ringen efter varenda sång och därmed tror jag att vi säkrat hans plats i sångpedagogens hjärta. Känns tryggt. Klockan elva var det dags för lunch. Jag tror faktiskt att luncherna hittills (dvs två, haha) har överraskat mig mest. Idag satt han vid bordet nästan hela lunchen och gapade mer än villigt när jag erbjöd sked efter sked med ris och kycklinggryta. Jag placerade honom LISTIGT NOG bredvid det barn som blev inskolat redan i våras, som har ett helt annat lugn än alla nya barn, så där satt han och noterade proffset vid matbordet. Säkert en halv portion fick han i sig, sedan var tålamodet slut och alla barn verkade jättetrötta. Efter handtvätt och blöjbyten var det alltså dags för vila. Tretton barn, tretton vuxna, två pedagoger trängde in sig i ett jättelitet utrymme där tanken var att barnen skulle somna. Det gjorde alltså inte mitt barn. Inte de andra heller, så länge han var i lokalen. Han smet ifrån mig gång på gång och klättrade över alla andra till dörren där en lampknapp satt i lagom höjd för att han skulle kunna tända och släcka den gång på gång på gång.

När vi försökt i 20-30 minuter utan att Ivan visat de allra minsta tecken på att ha för avsikt att slappna av och vila (inget annat barn sov heller, men jag noterade att vissa liksom låg ned och började se lite dimmiga ut i blicken) gav jag och en annan mamma upp och det fick bli vagnpromenad för Ivan. Där somnade han på fem minuter. Jag VET att det här kommer lösa sig så småningom men ändå kändes det lite som ett nederlag. Jag vandrade gatorna fram i en timme och 40 minuter och gick sedan tillbaka till förskolan och frågade om alla andra lyckats somna. Det hade de inte, men sju av tretton barn hade faktiskt gjort det. Några sov än, de andra hade gått hem när barnen vaknat. Själv ville jag ge Ivan så många timmar som möjligt i förskolemiljön tillsammans med mig, så vi stannade kvar till klockan tre tillsammans med bara två andra barn och deras pappor.

Vid det här laget var jag – alltså inte Ivan – så otroligt trött att timmarna fram till läggning vid åtta kändes oöverstigliga. Men vi tog oss dit på något sätt. Promenerade till Nytorget och hälsade på Emelie och Josef en sväng, promenerade till Skanstull och sedan hem. Hemma åt vi middag och badade och läste sagor och så till slut fick jag lägga honom. Han somnade på en kvart. Jag tänkte göra detsamma ungefär nu.

Imorgon är sista dagen på förskolan då jag är med, sedan kommer något jag tycker känns oerhört främmande och lite läskigt: att lämna honom där. Hjälp.