Jag är med i en grupp på Facebook där kriterierna för att få vara med är att en är ensamstående förälder till ett barn under 18 år till vilken den andre föräldern gått bort, alltså dött, alltså avlidit. Det vill säga, en grupp för relativt unga änkemän och änkor, if you will. Ganska mycket av det som skrivs i den gruppen handlar om människor som är förkrossade och liksom behöver få kräkas ut sin saknad och sorg till en grupp andra människor som förstår. Det är fint och sorgligt att läsa. Det finns så många som jag, som har det värre än jag, som kanske har flera barn, ett mindre nätverk, eller inte lyckas komma över den där första tröskeln av förlamande sorg på länge länge, ibland flera år. Ibland handlar trådarna om saker som har med samhället att göra, som idag. Då frågade en tjej vilken hjälp av kommunen vi andra i gruppen eventuellt fått i samband med vår partners bortgång. Först orkade jag inte läsa tråden, det var många svar, men på bussen till stan hade jag inget att göra och började läsa.
Och, detta är så skrämmande, i princip ALLA var överens om att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. De kan, som jag, ha hittat sin partner död i sängen, eller de kan ha fått ett besked om att deras partner begått självmord. De kan ha fått ett samtal som berättade att deras partner dött i samband med en olycka på arbetsplatsen, eller ett överfall. En del har förstås fått förbereda sig genom en längre eller kortare tids sjukdom, men många inte. Och det verkar som att vårt samhälle är lite SÅDÄR bra förberett på den typen av krishantering. I den här tråden vittnar människor från norr till söder, med olika livserfarenhter i bagaget, om hur de enbart fått hjälp från samhället om de varit starka och orkat söka den själva. Eller haft en vän eller närstående som sökt den åt dem.
Så jag började tänka på hur det var för mig. Såklart. Såhär var det:
Efter att jag hittat min sambo död i sängen kom det först två ambulansmän och konstaterade att jag hade rätt, det vill säga att han var död. De väntade med mig i vårt hus (jag vägrade först gå in i lägenheten, satt i porten med Ivan) tills det kom ett antal poliser, jag tror de var tre. Jag fick berättat för mig att det alltid tillkallas polis när unga människor går bort utan “naturlig” orsak. Poliserna kom, ambulansmännen avvek. Min sambos familj kom. Min styvmamma kom. Tid förflöt. Vi väntade tydligen på en doktor som skulle undersöka min sambos kropp. När doktorn kommit, tittat på honom och vi alla fått gå in och ta våra avsked fick vi ställa några frågor. Jag frågade om jag hade kunnat rädda honom om jag sovit bredvid (svar nej). Jag frågade vad som hänt (svar det vet vi inte men ibland händer det att hjärtan slutar slå, svar kommer efter tester och obduktion osv). Mer kom jag just inte på att fråga.
Sedan gick läkaren. Och poliserna väntade in bilen som skulle hämta min sambos kropp och ta den till rättsmedicinska medan vi andra åkte till min sambos brors hus och samlades där i stället. Efter detta har jag inte tagit emot ett enda samtal som frågat hur det är med mig, om jag behöver hjälp, om jag behöver någon att prata med, om jag behöver en läkartid, vill träffa en kurator, inget alls. Jag har inte tänkt så mycket på det, och troligen av anledningen att jag haft ett sådant fantastiskt nätverk som redan från dag ett omslöt mig med så mycket kärlek och kraft att jag verkligen verkligen enbart fick fokusera på att andas och finnas till för Ivan.
Men det slog mig idag, tänk om jag inte haft det. Hur skulle jag ens veta hur jag skulle gjort? Ringt min vårdcentral förmodligen. För att få en sjukskrivning. Eller hade jag fattat att det var lämpligt? Och om jag då träffat den där första läkaren jag träffade, han som sjukskrev mig i två veckor och sade att sorg inte är en sjukdom, hur hade jag gått vidare då? Hade jag ens gjort det? Om mina vänner inte ringt min barnpsykolog-person och fixat en akuttid, hade jag haft någon professionell att prata med? Nej det hade jag inte. Då hade det varit mycket möjligt att jag hade suttit här idag, på ett HELT annat ställe än jag ändå anser mig befinna mig nu.
Det hade inte slagit mig förrän nu att samhället kanske, jag vet inte, borde ha ett SKYDDSNÄT för människor som trillar ned i akut kris i samband med att deras partners dör ifrån dem i ung ålder? En uppföljning efter att poliserna gått hem. Ett erbjudande om att få prata med någon. Träffa någon. Prata med en läkare om vad som hänt. Eller en kurator. En himla stencil kan de väl trycka upp med telefonnummer och information om sorg och kris?
Dagarna just nu, allt och inget händer samtidigt. Och jag rör mig från absolut botten till – för det mesta – helt okej känsla med en snabbhet jag inte trodde var möjlig. Ska försöka sammanfatta lite av det som hänt men först, ett lästips! Så himla träffande, det här som Adrev Walden skrivit i sin nya blogg. Det jobbigaste med småbarnsåren, inklusive roliga GIF:ar och allt. Skrattade nyss högt i soffan.
Okej, så igår morse vaknade jag efter en natt då Ivan röjt runt i halvslummer hela natten och själv hade jag väl skrapat ihop någon timme här och där, men var extremt outvilad. Och det satte sig direkt på mitt psyke (annat lästips: Dobre Futro om En kvinnas psyke vid sömnbrist), för jag började i sann trötthet och oro och ångest att felsöka Ivan. Var det inte något konstigt med honom? Är han inte på väg att bli magsjuk? Ser han inte ut att må illa? Var han inte lite lös i magen? Är det nu det börjar – IGEN?
Ju längre kvällen led, desto mer övertygad blev jag om att det var en magsjuka på gång. Trots att han var glad, pigg, hade okej aptit och inte ens var dålig i magen. Min hjärna kunde inte tänka rationellt, den såg bara stora röda varningsskyltar som skrek magsjuka magsjuka magsjuka du kommer torka spyor hela natten och inte få sova en blund och sedan måste du isolera dig i tre dygn och inte träffa en levande själ det här GÅR inte du ORKAR inte det FÅR INTE hända. Och så vidare. Till slut kändes detta som sanningen. Jag bäddade upp i extrarummet med handdukar och madrass på golvet för att jag var övertygad om att jag skulle hamna där när Ivan kräkts ned hela vårt sovrum. Och jo, jag fattade hela tiden på ett plan att jag förmodligen projicerade någon slags oro och panik och sorg kanske, på detta med magsjukan, men jag kunde inte hejda min rusande hjärna. Det är en väldigt dålig kombination med kräkfobi och att outvilad och skör ha en bebis helt ensam i magsjuketider.
Såhär kunde jag för övrigt också bli när jag var liten gällande magsjuka, men då hos mig själv, alltså känna en inre panik över att BLI magsjuk. Till slut kunde den oron uppta en hel kväll eller dag, till exempel om jag träffat någon magsjuk eller det gick magsjuka i skolan. Den här fobin alltså. Borde göra något åt den. Men orkar inte ens tänka tanken på KBT mot kräkfobi eftersom man, antar jag, måste utsätta sig för sin fobi = kräkas själv? Det går inte. Det gåååååår inte. Oh well. Det var min superknäppa gårdagskväll, det. Lade mig nio med hjärtklappning och sedan förflöt natten helt utan utbrott av magsjuka och jag klev upp vid sju med Ivan och tänkte att jag är sjuk i huvudet.
Dagen igår, innan det här med magsjukepsykosen, bestod i mångt och mycket av att jaga runt Ivan där han härjade fritt på o-barnvänliga ställen som till exempel caféet Kaffe på St Paulsgatan, en butik fylld av beslag (don’t ask) eller Brunogallerian. Åh vad han är intensiv nu. Och snabb! Liksom springer vingligt iväg från mig, igår till exempel gång på gång in på Filippa K på Bruno. Jaga, jaga och åter jaga, är det jag sysselsätter mig med. Var så sjukt trött igår eftermiddag, det kändes som dagen verkligen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den alltså (se förra stycket), och två lägenhetsvisningar hann jag med. En såldes samma kväll och den andra har fortfarande inte sålts och den kan jag säkert få råd med om jag vill, men jag är extremt tveksam alltså.
Vaknade alltså idag, helt friska och relativt utvilade. Åkte till Polishuset efter frukosten och hämtade ut Ivans pass (se nedan – så himla GULLIG) och därefter hemåt via McDonalds i Skanstull som visade sig ha ett lekrum (som vi var ensamma i – perfekt) där jag kunde förhala Ivans vila med en halvtimme. Vid lunch kom barnvakts-Lena och jag själv satte mig på tunnelbanan till Hötorget, dök in i Sagabiografens största salong där jag och cirka tre andra (på femhundra platser) tittade på Birdman. Älskade inte filmen faktiskt, är lite trött på filmer om manliga egon som fåfängt längtar tillbaka till dagarna då de trodde att de betydde något för världen (och under tiden de går där och längtar är de dåliga makar, dåliga fäder och allmänt obra personer pga så upptagna av sig själva) – såg ju alldeles nyligen den inte helt olika i handlingen filmen The Humbling som typ handlar om exakt samma sak. Eller okej, jag tyckte filmen var bra, men kände mig inte jätteengagerad. Det spelade dock ingen roll. Att sitta där helt ensam, att koppla bort senaste dygnens alla tankar och att inte jaga en springande Ivan för några timmar, det var guld värt. Åkte hem med ny energi några timmar senare, och då kom Ivans farföräldrar på middag. Ivans farfar som är hantverkare har snickrat en jättefin låda som vi ska göra till minneslåda och stoppa in saker som har med hans pappa att göra. Något typiskt klädesplagg, några böcker, hans plånbok, ett USB-minne fyllt med bilder, lite så. Det blir fint.
Nåväl. Nu är jag trött igen, klockan närmar sig tio, imorgon sticker vi till Uppsala några dagar och hälsar på Ivans mormödrar (och jag tar emot hjälp och avlastning, så duktig visst?) och jag säger tack och godnatt.
Recent Comments